galler.jpg

Just nu är hon så långt, långt borta från oss. Min mamma. Hon som alltid funnits där för mig. Hon är så långt ifrån att jag ibland undrar om hon finns kvar i livet?

Jag känner att hon ”stängt av” och det gör ont, för jag känner min mamma så väl och jag vet att det ska mycket till för att hon ska ”stänga av”. Hon är inte mottaglig just nu för allt vi känner för henne.

Hon har stängt av för att göra sig hård och stark och för att hon ska orka. Det gör ont. Jag försöker skicka en massa kärlek och omtanke, men det räcker inte riktigt till, fast den är så stark.

Jag vet att hon stängt av för att överleva och det kommer hon att göra. Min mamma är en överlevare utan dess like.

Jag har ärvt hennes styrka, men den är ändå inte i närheten av hennes.

Jag vet också att hennes ömhet och kärlek är större än hos de flesta av oss, kanske är det egentligen den som får henne att överleva?

För den ligger där och pyr under ytan och den ligger så nära allt det där hårda, som egentligen är en ren överlevnadsinstinkt.

Men klumpen i min hals är tjock och trög och hård och väntar på ett utbrott…

Annonser