Svar på frågor som Kristina Grahn ställer i en kommentar 27/11, det är blogg 3, åttonde kommentaren som du kan läsa HÄR! 

Kristina, du frågar om jag kunde sluta direkt med de preparat jag använde i självmedicinerande syfte. Jag har haft svåra smärtor och hade tidigare fått morfin från smärtkliniken. Tyvärr tyckte jag inte att det räckte och ökade själv doserna. Jag hade svåra smärtor de första dygnen. Vad som berodde på smärtor från de skader jag har och vad som var bristen på morfin är svårt att avgöra. Jag fick varken hjälp eller nedtrappning. Men till saken hör att jag inte heller bad om hjälp eftersom jag kände stor skam och skuld till den situation jag försatt mig i. Jag tog mig igenom och de första dygnen glömmer jag nog aldrig. Jag har fortsatt ganska svåra smärtor efter min skada. Men idag ber jag inte ens om Alvedon för att lindra den. Och hur ont det än blir jag aldrig ta morfin för smärtan. Jag tänker att jag måste lära mig att leva med den smärtan, om jag inte ska ödelägga hela mitt liv.

För de ”öppna” heronister som kommer in här erbjuds ingen nedtrappning. Däremot kan de få smärtstillande och vid kramper får de kramplösande. Jag känner till en som stod under metadonbehandling när hon greps och hon fick faktiskt nedtrappning. Vad det gäller amfetaminmissbrukare och kokainmissbrukare så sätts ingen läkarhjälp in. I vart fall har jag inte hört att någon av mina medfångar har fått någon hjälp, när det gäller deras obehag som uppstår när drogen går ur kroppen. Nu ger inte amfetamin ett fysiskt beroende men ett psykiskt. ”Abstinensen” på amfetamin är ofta stor trötthet och abnorm hunger. I tillägg blir de flesta nedstämda eller några djupt deprimerade när drogen går ur kroppen.

Vad jag tänkte när jag valde att ta in narkotika i Sverige var väl snarare att jag lät bli att tänka. Jag sköt ifrån mig allt obehag runt uppgiften och ännu mer vilka konsekvenser drogen har bland utsatta människor. Drivkraften bakom var att det är dyrt att ”självmedicinera”.

Jag hade morfin utskriven på recept. Jag överdoserade och de preparaten köps på svarta marknaden. Jag stod i skuld och behövde dessutom pengar för att köpa mer.

På sikt trodde jag att mina problem skulle lösa sig då smärtkliniken skulle göra en ny utredning och sätta mig på andra mediciner för att bemästra min smärta. Jag såg det här som något tillfälligt ”ont” för att lösa mina egna problem.

Det är ingenting jag är stolt över och skammen finns där nu kanske starkare än då. För då hade jag morfinet som dövar ganska mycket av känslorna, även skammens känslor. Men jag vet också att även om jag hade lyckats hade det inte varit något jag hade varit stolt över. Om jag hade lyckats och löst mina då tillfälliga problem så hade de antagligen inom en överskådlig framtid lett fram till samma problem. Skulder och behov att handla mer. Då kan jag inte säga att jag inte skulle ha rest igen. Får sådan var drivkraften då och valet gjort utifrån den situationen. En liknande situation skulle ju naturligtvis gett samma drivkraft.

Du säger att du tycker jag verkar vara en jättefin människa, känslomässigt mogen och empatisk. Jag tackar. Jag försöker göra mitt bästa. Jag vill hantera mina känslor vuxet för att komma vidare. Jag måste erkänna mina misstag och jobba för en förändring med de saker jag vill förändra. Det här är en av de saker jag ska jobba med. Ibland måste jag nog få hjälp för att klara mina beslut. Men jag vill varken självmedicinera eller förgifta andra människor. Men faktum är att jag har gjort det och det får jag leva med.

Empatisk, jo jag tror jag har förmågan till empati. Jag har ofta lätt att både tycka om och älska människor.Jag ser ofta det goda och fina hos människor. Och det är just det som är det stora i den ”resa” jag gör nu. Här finns så många människor av den typ du så fint beskrev mig. Jättefina människor med mognat (och prövat) känsloliv full av empati till sina medfångar. Kanske finns det inte så många ursäkter till den brottslighet vi gjort, men det finns förklaringar som i alla fall för mig är lätta att förstå. Och de allra flesta har ”kopplat bort” tankar, varningstecken och känslor inför sin egen brottslighet. Eller som en kvinna sa här; ”första gången jag gjorde ett brott var det för att ta mig ur en svår ekonomisk situation, sen blev jag fartblind. Och på hela körsträckan tänkte jag inte alls. Det var som om jag började se på mig själv som odödlig (oövervinnerlig). Då kom krachen!”

Hon är dömd till sex år. Hon liksom jag är inte stolt över det hon gjort. Vi är beredda att ta vårt straff. Men vi båda kämpar för en bra utslussning till samhället. Inte för att det är bekvämt (att jobba med sig själv är tufft) utan därför att ingen av oss vill leva så här. Vi är rädda att ”hamna” där igen. Då menar jag inte fängelset, utan att göra det som jag inte är stolt över. Det är inte bara hon och jag. De flesta här vill något annat. En del är så trasiga att de inte vet vad ”vanlig” är eller hur man gör som ”Svensson”. De vill men har inte verktygen. Sedan länge har de förlorat anhöriga och friska vänners stöd. Jag har vänner, jag har min familj och jag har nästan bara ”vanligt” liv i bagaget. Det känsn tryggt och är min absoluta styrka. Ändå vet jag att det är en tung och lång väg att gå.

Man tappar också mycket av det ”vanliga” när man blir dömd. Jag har tappat min bostad och är faktiskt bostadslös när jag en gång kommer ut. Det jobb jag har haft har som regel att kontrollera så att anställda inte finns i kriminalregistret (vilket blir vanligare bland alltfler yrkesgrupper). Vilket innebär att jag måste byta sysselsättning (och jag är inte jätteung längre).

Du undrar om dina frågor är för känsliga. Visst är de känsliga men du kan inte ana hur många gånger jag ställt dem till mig själv. Jag vet att jag kommer att ställa dem flera gånger till. De frågorna tillsammans med alla frågor som ska leda till förändring och en ny framtid är faktiskt mina dagliga följeslagare.

Annonser