polisskylt-krono.jpg

Det är lite underligt det där, att glädjen över att träffa mamma blandas med en känsla av kränkning. Även när man träffar vettig personal som bemöter med respekt, så är det klart att man upplever det som en slags kränkning när man ska gå igenom genomsökningar, metallbågar, förvägras ta med sig något in på besöken och bli inlåst på besöksrummen.

Nu är det så att besöken hos mamma känns så viktiga att jag inte skulle motsätta mig detta för att träffa henne och jag vet även att genomsökningen av mamma är så mycket mer omfattande än den är mot oss anhöriga.

Jag kan förstå att dessa visitationer behövs av säkerhetsskäl, samtidigt som jag inte kan vänja mig vid dem, eller låta bli att ta lite illa vid mig…

Jag tänker också på de som är mer ”pryda” eller känsliga än jag själv. För dem måste det vara än värre att gå på dessa besök. Kränkningen måste kännas ännu värre.

Saker som har känts så bagatellartade när jag tidigare hört talas om dem när det gäller frihetsberövade personer, det blir så stort när det gäller en själv eller en nära anhörig.

Det är så svårt att sätta sig in i varje liten detalj innan man själv ska gå igenom det.

Att se de totala konsekvenserna av ett frihetsberövande tror jag är näst intill omöjligt om man inte själv varit frihetsberövad och konsekvenserna för anhöriga tror jag också är omöjligt att förstå om man inte varit en nära anhörig själv. Att ha gått igenom dessa kontroller, visitationer, tidsbestämda besök.

Vissa saker i livet är trots allt omöjliga att begripa dess vidd av, förrän man själv upplevt det på nära håll, precis som det finns andra saker i livet som är omöjliga att begripa om man inte själv upplevt dem.

Sänder i denna blogg styrka, kraft, mod och kärlek till ”En sorgsen mamma”, till ”Magnolia” och alla andra anhöriga som går igenom samma känslor som jag gör!

Annonser