Idag kom ännu en blogg från mamma. Den handlar idag om vården på Kronobergshäktet;

Jag är förkyld. Det är på bättringsvägen, men jag har varit både febrig och snorig här ett par dagar. Det är inte mycket att gnälla om, speciellt när det är minst 10 år sedan jag var förkyld med feber sist. Problemet här är att man är tvungen att ”förhanddla” t.o.m. om Alvedon. Det är minst sagt irriterande att inte få en Alvedon till natten, då man vet att den tar ner febern utan kompikationer. Att få näsdroppar är inte ens förhandlingsbart. Någon av sjuksköterskorna här tyckte vi var för gnälliga för småkrämpor. Hon menade väl att vi söker deras hjälp för småkrämpor. Sådant som ingen på utsidan skulle drömma om att besvära sjukvården med.  Hon har helt rätt. På utsidan skulle jag ta mig till närmaste Apotek och köpa Alvedon och  näsdroppar. Men här är enda sättet att få dessa saker (eller som oftast; bli nekad) att få det genom dem. Så alltså måste jag och andra med mig besvära dem för våra småkrämpor.

Jag har tidigare skrivit att det generellt är bra personal här. Det  stämmer då inte på sjuksköterskorna. Hur dessa individer en gång i tiden kommit fram till sitt yrkesval är för mig en gåta. Inte nog med att de oftast vägrar tro på att de intagnas krämpor verkligen existerar. När de inser att de bevisligen existerar så vägrar de ge vård.

För ett par veckor sedan hade jag nageltrång. Hela min stortå var uppsvullen och gul av var. När jag visade upp den för sjuksköterskan skrattade hon glatt!! Lycka till, sa hon, vi har ingen hjälp att ge dig.

Många här är missbrukare. Som många vet så är missbruket en heltidssysselsättning. Tiden går åt till att fixa pengar till drogerna. Det finns inte så mycket tid för annat och inte heller till att sköta sin egen hälsa. När folk nyktrar till här så dyker alla obehandlade infektioner och misskötta sjukdomar upp. I nyktert tillstånd blir personen medveten om sina krämpor och/eller att kroppen inte funkar som den ska.

När folk söker sjukvården här på häktet får de ofta till svar att de inbillar sig, eller att det där får de ta tag i när de kommer ut. Eller så får de ironiskt frågan  vad de skulle ha gjort om de var ute. Underförstått; ”Varför ska vi behandla dig nu, när du inte sköter dig på utsidan?”

De flesta missbrukare har Hepatit C, en kronisk gulsot. Naturligtvis skadar denna Hepatit ofta levern. Här kan man få en provtagning för att få veta om man har Hepatit C eller inte. Men däremot det prov som visar leverstatus-huruvida levern har läkt ihop efter viruset kostar 700 kronor och räknas som för dyrt att tas på häktade personer. Denna diagnos är vi kanske för lite värda för att få eller är det så att det räknas som en självförvållad sjukdom? Om det är det sistnämnda; bör då inte övriga sjukdomar såsom fetma, trafikskador och annat självförvållat inte diagnostiseras eller behandlas? Jag är arg och jag tycker i vart fall att samhället öppet borde deklarera att somliga individer förnekas både diagnos och behandling för sina sjukdomar.

I veckan hände här något av det sorgligaste som skett sedan jag kom på häktet.

Klockan fem minuter innan 17.00 (fem minuter innan vi blir inlåsta för natten) kom sjukvårdspersonal och meddelade att en medfånge har en obotlig och dödlig sjukdom. Sedan låstes hon in för natten. Fullständigt okänsligt. Visserligen lades hon in på sjukhus följande dag. Men låt oss föreställa oss vilken natt hon hade. Inlåst, ensam, utan någon att prata med eller som kunde ge henne tröst. Det handlar inte om resurser. De kunde ha gett henne beskedet på morgonen. Då skulle hon till sjukhus och skulle där ha haft kunnig personal att fråga och prata med. Om de tvunget måste ge beskedet dagen före, kunde de ha tagit det med bättre tidsmarginal. Här finns också fantastiska präster som kunde ha funnits med som medmänniskor. För medmänsklighet är inte något som är betecknande för vårdpersonalen här.

 Jag har under mina nio månader här åtskilliga hårresande historier om sjukvården här.  Den är hemsk. Min värsta rädsla, efter rädslan att det skulle hända mina kära något på utsidan, är att jag blir sjuk här inne. För jag har inte det minsta förtroende för den vård de ger. Jag har inte ens tillit till att jag får akutvård på utsidan om det skulle behövas. Och jag vet att i den sårbarhet som uppstår när man är sjuk finns det inte ens hopp om vare sig medmänsklighet eller omtanke från sjukvårdspersonal.

”Den friske har många önskningar,

den sjuka har bara en…”

Annonser