Lägger här in det som min mamma har svarat på kommentarer från er som läser:

Tack för alla kommentarer jag fått på den blogg jag skrev. Jag blev så glatt överraskad över de sympatier och vänskap kommentarerna genomsyrades av. Ibland kanske man bygger upp helt felaktiga bilder av ”allmänheten” när man sitter här. Min bild är att folk har den djupaste avsky och avståndstagande av kriminella. Era svar är bevis för motsatsen. Det värmer.

Speciellt tagen blev jag av kommentaren från ”En sorgsen mamma”. En missbrukande dotter som sitter inne och som vill göra sin mamma skyldig för sina misslyckanden. Jag utgår ifårn att hon är myndig då hon sitter inne. Och visst har många människor blivit sargade i livet. Vi bär många på smärtor och sorger som orsakats av andra. Men trots det, när vi är vuxna är vi ändå tvugna att stå för våra egna misstag.

Vi här på insidan får trots allt se att det är våra egna misstag och dem får vi stå för. Det finns så ofta bakomliggande orsaker såsom missbruk och medberoende. Detta är orsaker som vi själva måste söka hjälp för och bearbeta för att förhoppningsvis senare i livet må bättre och få en ljusare framtid.

Till Sorgsen mamma vill jag citera min egen mamma;

Att bli förälder är att göra sitt bästa men sällan räcka till. När det går dåligt för barnet/barnen så ältar vi alla möjliga och omöjliga fel vi kan ha gjort. När det går bra för våra barn då ler vi och tänker att vi har bra tur.

Det sammanfattar föräldrarskapet bra tycker jag. Man gör sitt bästa men har ständigt dåligt samvete. När det går fel anklagar man sig själv. När det lyckas tänker vi inte ens tanken på att berömma oss själva, då talar vi om tur.

Inte är jag någon perfekt mor och jag har gjort så många misstag. Men jag älskar mina barn och nog har jag försökt att ge dem det jag förmått. Min kärlek har de villkorslöst. Jag har fantastiska barn och lite, lite någonstans vet jag nog att jag har en del i dessa fantastiska varelser. Jag har naturligtvis också stor del i deras sorger och smärta. Jag skulle gärna finnas med dem om de vill bearbeta detta. Men de misstag de gör kan jag inte bära hur gärna jag än skulle vilja göra det. Det enda jag kan göra för dem är att finnas där för dem. Om de avvisar mig på det sätt din dotter gör skulle jag bara förmedla att jag finns när de är beredda att ta emot mig. Och sedan skulle jag hoppas och tro att den dagen kommer.

Många som sitter i fängelse vill inte ha kontakt med sina nära och kära. De tycker att det är upprivande och smärtsamt. Av dessa säger många till sina anhöriga att det är så de känner. Andra tar bara avstånd. Kanske befinner sig din dotter i den processen. Jag hoppas ni finner en väg tillbaka.

”Allt som av kärlek är fyllt-ska bestå”

Annonser