För andra gången på en vecka är de inlåsta på mammas avdelning. Fast hon verkar inte ta det så hårt. Jag tror att hon försöker fokusera sig framåt och på sina handarbeten. Försöker att inte irritera sig allt för mycket på saker hon ändå inte kan påverka. Hon har låtit mig först att det är rätt mycket ”tjafs” på avdelningen just nu, kanske även det bidrar till att hon tycker inlåsningen är mer ”okej” än hon skulle gjort annars…?

Livet här på utsidan, för oss i familjen, lunkar på i lagom takt. Även om vi inte är så glada över mammas och styvpappas situation, så måste jag ändå säga att vi inte oroar oss just nu för dem. De genomgår sitt just nu, som vi inte kan påverka på annat sätt än att finnas där när de ringer och åka på besök hos dem…

På något sätt så fortsätter ändå livet… På något obegripligt sätt!

Annonser