Följande blogg är alltså skriven av min mamma:

Söndag på häktet det är segt. Den här helgen har varit ovanligt tung.

Den häktesavdelning jag sitter på är unik. Vi har upplåsning kl. 7.30 och inlåsning kl.17.00. På de allra flesta häktesavdelningar sitter man inlåst hela dagarna och så får man ha samsittning med någon annan fånge ett par timmar per dag.  På kvinnohäktet 8-4 på Kronoberg har vi alltså tillgång till social samvaro dagtid. Under dessa timmar kan man sy och baka. Dessutom kommer det ofta olika grupper hit för att presentera sina behandlingsprogram. Det är bra och för en och annan betyder det att de väljer ett av dessa behandlingserbjudande, som alternativ till fortsatt missbruk och kriminalitet.

På helgerna dras aktiviteterna ner och de blir därför oerhört långtråkiga. Det sitter 16 kvinnor här, sammanförda på en gemensam nämnare; Kriminalitet. Vi väntar på våra rättegångar, domar som ska fastställas eller transport till ett fängelse för dem som redan fått sin dom. Fängelserna är överfulla, så väntan kan bli allt för lång. Det är som en väntsal, där de som väntar sällan väntar på något gott. Visst händer det att någon blir frikänd, men det hör till det sällsynta. I de allra flesta fall där beslut om häktning har skett får man räkna med en fällande dom.

Det är tråkigt att sitta häktad. Jag är dessutom dömd till 7 år och det känns tungt. Jag är skyldig till det brott jag är dömd för. Jag tycker jag fick en hård dom, men vet att det inte är mycket jag kan göra åt det. Även om jag inte gillar läget är jag tvungen att acceptera det.

Det svåraste med att sitta inne är inte att det är så tråkigt och i allra högsta grad begränsande. Nej, det värsta är saknaden efter dem man älskar. Jag är också medveten om att de saknar mig och känner sig svikna. Därför skulle de behöva mig extra mycket och jag kan inte finnas där för dem.

Naturligtvis borde jag ha tänkt före, men hur många av oss tänker före vi begår våra misstag? Kanske några, men dit hör bevisligen inte jag. Saknaden efter barn och barnbarn är ibland så stark att man måste tänka bort den för att orka. Naturligtvis är det omöjligt. Är man klok så tar man tag i den onda saknaden och försöker bearbeta den. Även det känns omöjligt.  Så får man leva med den onda smärtan som varken går att bearbeta eller förtränga. När gråten ligger på lur gör jag allt för att pressa tillbaka den. Jag känner det som att om jag släpper fram den tar den aldrig slut. Utan överdrift kan jag säga att 80 % av straffet är saknaden av min familj och värst av allt den ständiga rädslan att något ska hända dem medans jag är här. Det är väl en rädsla som varje förälder känner igen; bara inget händer mina barn. Den har jag känt många gånger också när jag varit i frihet. Här är det en ännu ”farligare” tanke. Dels för att här finns så mycket tid att tänka och känna på detta avgrundshot. Men mest därför att om något händer när jag sitter här så finns det inget, inget jag får lov att göra för dem. De kommer att stå där med sina problem, sorg eller vad det nu är utan att jag kan stödja, trösta eller på minsta lilla vis finnas där för dem. Den rädslan, oron och känslan av att inte få finnas till för någon är en bra beskrivning av hur det är att sitta i fängelse.

Min fina familj, så glad och lycklig jag är att de finns. Sånt stöd de gett mig. Ja, jag har verkligen fina barn. Och de har stöttat och funnits för varandra. Sådan tur jag har med barnen. Tro inte annat än att jag är tacksam för att de finns. Det är lätt att hamna i en känsla här att man är värdelös. Att det man gjort av sitt liv är värdelöst. Då förkastar man inte bara den kriminella delen, utan generaliserar och krossar det mesta man gjort som värdelöst. Men jag har en klart lysande stjärna på min himmel; barnen. Med de barnen vet jag i alla fall att något riktigt stort har jag gjort i livet; barnen. Och med de barn jag har måste jag säga, det lyckades jag bra med. Varje kväll tackar jag för att de finns, och ber att ingenting ska hända dem, aldrig, aldrig.

Jag tänkte till och från skriva lite i denna blogg Någons mamma-Någons dotter. Kanske vill någon läsa om en värld som för många är så okänd. Så jag är snart tillbaka med reflexioner från Kronobergshäktet.

”Livet är en bra lärare,

men tar bra betalt.”

 OBS! De eventuella kommentarer som lämnas i denna blogg kommer jag antingen att skriva ut och skicka till mamma eller så kommer jag läsa upp dem i telefonen när vi talas vid. // Souldeep. 

Annonser