Tänkte göra som jag gjort så många gånger förut, att återge delar av mammas brev. Men jag tänker vänta med det tills i morgon!

Det finns däremot en annan sak jag gärna vill berätta om just nu;

Strax efter att jag vaknade på morgonen, så ringde telefonen! Gissa vem det var? Ja, just det, det var mamma!

 Restriktionerna hade redan upphört och hon fick ringa! Hon har nu tydligen 30 minuters samtal varje dag! Det känns som en overklig, obeskrivlig dröm och jag känner ögonen fyllas av tårar bara vid tanken på att jag kan få prata med henne nu. Dessutom utan att någon sitter bredvid och kan bestämma vad man får prata om!

Mamma lät helt överlycklig! Fast hon berättade att hon var så glad för att äntligen få prata med människor, men när hon väl blev tilldelad där hon ska vara, så visade det sig att hennes närmsta blir 3 ryskor och en zigenare, varav ingen kan tala vidare bra Svenska… Men inte ens det verkade nedslående för henne!

Hon hade redan pratat med brorsan.

När jag först lyfte telefonen och jag hörde mammas röst som sa: ”Hej, det är mamma!” trodde jag att mitt hjärta skulle stanna. Under bråkdelen av en sekund trodde jag att hon var i frihet. Hon lät så nära och hon lät så glad.

Jag inser nu hur påfrestande detta varit, eftersom tårarna rinner medan jag skriver detta…

Jag kunde inte fatta att det helt plödsligt var så lätt! Bara lyfta luren, så var hon där. Med den glada, välbekanta rösten. Rösten som alltid för mig kommer att vara samma sak som trygghet!

Mamma, mamma, mamma…

Annonser