Det som hände när rättegången var slut, var att mitt barn och två av syskonen rusade fram till mamma och stypappa och kramade om dem. De höll fast i dem, som med sitt eget liv. Mitt barn tog två av vakterna tag i och slet från mamma. De störtgrät och klamrade sig fast vid varandra. Jag försökte få mitt barn att släppa taget. Syskonen blev av vakterna tillsagda att detta inte var något kalas, minsann…

De släpades ur rättsalen och alla grät. Mitt barn ropade; ”Mormor, mormor, jag älskar dig.”

Ja, jag vet! Man FÅR inte göra så! Men ändå: Kunde inte vakterna bara ha sagt till dem att släppa taget och bett dem boka tid hos dem…? Måste man verka känslokall bara för att man sköter ett jobb?

De av syskonen och barnen som var med, tycker jag ändå var bra att de var med. De är så pass stora och de vet nu vad allt handlar om, så vi kan prata om det öppet och förklara vad saken gäller och hur och varför… etc.

Det är min bedömning, men det är klart att det blev uppslitande och dramatiskt!

Men jag är av den övertygelsen att barn (vid viss ålder, naturligtvis) inte alltid ska ”skyddas från alla sanningar”… Det är MIN uppfattning!

Annonser