Ja, så känns det faktiskt, även om jag vet att det är en lång väg kvar att vandra. Om de blir dömda kommer jag antagligen få en chock, oavsett vad straffet blir. För även om jag försöker förbereda mig på ett straff, så någonstans inom mig hoppas jag ändå…!

Men jag känner ändå att det värsta är över. Den här långa ovissheten, den var nära att ta knäcken på mig… Bara att rättegången är inbokad och att det bara är drygt en vecka kvar innan det startar, får mig att känna lättnad!

Jag vet att det ändå bara är ett första steg på en lång, lång resa, men det är i alla fall ett första steg.

Jag tror inte någon som inte själv varit med om det, kan föreställa sig hur påfrestande det är att leva med denna ovisshet när en anhörig sitter häktad med restriktioner…

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det i alla fall. Jag hade inte kunnat drömma om hur illa det skulle kännas och vad svårt det varit att koncentrera sig på sitt eget liv.

Fast jag känner att jag är på väg nu!

Ikväll har jag planerat in årets första grillning och bjudit hit min pappa och ena bror.

Vid det här laget brukar vi ha hunnit grilla flera gånger i vanliga fall…

Men bättre sent än aldrig! 

Annonser