Bloggen innan var ett ”förämne” till det ämne jag verkligen vill beröra, nämligen skuld!

Jag tror att de flesta kriminella känner skuld över det man gjort, för att vara kriminell i vårt samhälle är skuldbeläggande.

Att vara anhörig till en kriminell är också skuldbeläggande!

För även om folk vet med sig att du som anhörig inte begått brottet, så har jag under denna tid upplevt och jag har fått respons på att även andra anhöriga erfar att de blir skuldbelagda. Särskilt om man inte tar avstånd från den kriminella.

Men att vara kriminell innebär ju inte per automatik att man är en dålig make/maka/mamma/pappa/mormor/farmor/syster/bror etc.

Det hela min blogg handlar om, förutom att jag själv har ett behov av att skriva av mig mina egna upplevelser som anhörig, är just detta att vara en anhörig som beläggs med skuld. Skuldkänslan KAN man dock bli av med, om man tar avstånd till brottslingen.

Men det är det jag känner mig kritisk till! Varför skulle jag ta avstånd till någon som jag älskar och ser upp till för att personen i fråga ev.begått ett brott? Ska jag skämmas över min kärlek för att min mamma har gjort fel i lagens ögon eller moraliskt? ¨

Har hon uppfostrat mig sämre för det? Gett mig mindre kärlek? Tagit sämre hand om mig? Uppfostrat mig omoraliskt? Älskat mig mindre?

Jag menar, med handen på hjärtat, att hon gjort mer för mig än jag kunnat önska!

Jag menar att jag inte tänker ta avstånd trots att det skulle vara lättare för andra att då känna sympati eller förståelse för min sorg över att mamma sitter häktad och ev. väntar ett långt fängelsestraff.

Om både domstolen och alla vi anhöriga ska döma henne som människa, då måste det betyda att våra straff inte längre räcker till… För då ska våra kriminella ha dubbla straff. När har man avtjänat ett straff? När man blir friad i en rättegång? När man blir frigiven efter avtjänat straff? Eller när man bett sin familj om ursäkt? Eller när hela samhället blivit narkotikafritt? Eller när man dör? Eller när hela jorden går under?

Vilket straff förtjänar vi anhöriga? Förutom det straff att våra liv vänts upp och ner? Är det när vi bryter med våra kriminella anhöriga? När vi säger upp kontakten med dem?

Kan jag säga till mina barns lärare att mina barn har det lite jobbigt just nu för att mormor sitter häktad, utan att de blir ”stämplade” på ett negativt sätt i skolan?

När mina grannar påpekar att det var länge sen de såg mamma, kan jag då säga att hon sitter häktad, utan att MIN trovärdighet ifrågasätts?

Mitt svar är: troligen inte! Möjligen i några enstaka fall…

Men samtidigt så är det ev. mamma som har satt oss i denna jobbiga situation. Även om hon inte trott att det skulle bli på detta vis… Men det är hon som ev. bär den skulden, men det är hon naturligtvis helt medveten om. Och det är också hon som lever med de skuldkänslorna och på så vis tar konsekvenserna ytterligare (utöver häktningen) över sina handlingar! Hon ska leva med det resten av sitt liv, för hur hårda domar vi än får, så är det dömandet mot oss själva och våra misslyckanden i livet, som trots allt dömer oss hårdast!

Men jag undrar när samhället slutar döma? När deras straff mot kriminella och anhöriga upphör?

Annonser