Vaknade av att syrran ringde och hade fått någon typ av utbrott. Mamma och styvpappa hade förstört allas liv och jag-vet-inte-vad. Hon skulle skälla ut dem efter noter. etc. Jag var för nyvaken för att ens förstå vad som pågick…

När jag klivit ur sängen och hunnit samla tankarna något så ringde jag brorsan. Han hade fått ett likadant samtal och vi pratade en stund. Han och jag var eniga dels om att man kan inte hjälpa vad man känner, men man kan välja sina tillfällen att ta upp dem.

Vi var båda ense om att besöket idag INTE var rätt tillfälle! Men sen fick jag inte tag på syrran för att tala om det, men brorsan mötte henne innan de skulle in på mötet och han sa att om det var något hon ABSOLUT inte kunde vänta med fick hon ta det i slutet av mötet så hon inte förstörde mötet för alla andra.

De fick ju rättegångsdatum under mötet, så jag kan inte fatta varför det var så viktigt att säga det hon sa framför förhörsledaren, när det bara är några veckor kvar till rättegång nu…?

Mamma had i alla fall blivit ledsen, förstås och bett om ursäkt och sagt att hon kanske verkar kall, men att hon verkligen är jätteledsen för allt och att kylan beror inte på att hon inte bryr sig, utan helt enkelt för att hon vet att det finns inget hon kan göra just nu för att få allt ogjort…

Brorsan sa att stämningen var spänd och jobbig…

Vi är alla olika och tar detta på olika sätt. Inget är rätt och inget är fel… Känslor finns där och jag tror de mår bra av att luftas, jag önskar bara att syrran valt ett annat tillfälle…!

Annonser