Den dagen mamma och styvpappa greps, så skulle de ha kommit till mig, för ett av mina barn fyllde år. De skulle ha samåkt med brorsan och hans familj.

Jag väntade och väntade. Jag kände på mig att något var på tok, men kunde aldrig drömma om något sånt här…

Brorsan ringde flera gånger och jag också, för att kolla tiden, men mamma var ju inte hemma. Var hon gripen redan då? Var det därför jag och brorsan kände på oss att något var helt fel?

När brorsan ringde och sa att han var på väg till syskonen i mammas lägenhet och att polisen tagit mamma och styvpappa så skrek jag bara rakt ut. Huvudet blev helt tomt.

Jag lyckades genomföra kalaset hemma, genom att entonigt gå och nynna en födelsedagssång hela dagen. Som för att hålla huvudet klart från alla förvirrade tankar som snurrade runt i mitt huvud.

Jag berättade för de äldsta barnen och det enda vi kunde säga till varandra var att det var ett misstag. Det MÅSTE vara ett stort, fruktansvärt misstag…!

Men jag förstår fortfarande inte hur jag lyckades ta mig igenom den dagen…!

Annonser