Återger här en del av mammas sista brev till mig: ”Det är märkligt det där med pappa. Jag kände mig så ”kall” när ni kom med beskedet. Det var ju väntat och kanske bäst som sker. Men efteråt kom sorgen och saknaden. Med mamma var det tvärt om. Först kom sorg och saknad och så gick allt mot ett accepterande. Med pappa verkar det gå bakvägen. Men naturligtvis måste jag acceptera, så den känslan ska väl komma tillbaka.

Det värsta är att det här har dragit upp en sådan otrygghet. Nu går det inte en dag utan att jag oroar mig för er därute, för er barn och barnbarn. Och skulle det hända er nåt skulle jag inte stå ut. Men å andra sidan då skulle jag inte stå ut var helst jag befann mig. Så ni måste verkligen vara rädda om er och om varandra.”

Annonser