Att gå och vänta på rättegången känns lite som att gå och vänta på att få gå på glödande kol. Men vill, för att man har bestämt sig för att delta, samtidigt som man är livrädd för hur det ska gå.

Har ju fått alla indikationer jag kan få på att det varken ser ljust ut för mamma eller styvpappa, men ändå går jag här och hoppas… önskar…

På ett sätt är det säkert bra att vara förberedd.

Jag vill ju inte få världens chock, men samtidigt så kan jag inte låta bli att nära det där hoppet…

Kanske, kanske blir straffet inte så långt…

Annonser