En sak som jag faktiskt tror lindrade mammas smärta över att förlora morfar, var att han inte hade det så bra sista tiden på vårdhemmet.

Min moster har ju informerat mamma om att de varken skötte hans diabetes som de skulle eller den levercancer han bar på!

Sista gångerna min moster träffade honom hade han sett väldigt rädd och hopsjunken och kuvad ut… Det är verkligen INTE så vi minns honom!!

Tror i alla fall att den vetskapen fick mamma att förstå att det här var det mest humana för morfar, även om hon naturligtvis ändå sörjer hans bortgång.

En annan sak som naturligtvis underlättade också, är att till skillnad från de andra dödsfallen vi haft i familjen sista tiden, så visste vi med morfar att han var sjuk i cancer och inte hade så lång tid kvar…

Men en förlust är naturligtvis ändå en förlust, det kommer man inte ifrån!

Annonser