När min moster ringde igår och meddelade morfars bortgång, så försökte jag prata bort det. Jag vet inte om det är någon försvarsmekanism. Att jag inte VILL ta till mig…

När jag sen, i min tur ringde syskon och andra, så blev de nästan ”fulla i skratt”.

Situationen blir så himla absurd, så man tror inte det är sant…

De jag själv ringde upp, sa saker som ”Det är inte sant”, eller ”Det här HÄNDER bara inte…”

Men det GÖR det! Det har hänt och det händer! Morfar är också borta nu…!

Annonser