Känner rädsla ibland för att mamma ska bli ”bortglömd”. Inte bortglömd på det sätt att man glömmer att hon finns, för det skulle inte kunna hända. Men på det sätt som kan ske när en person är borta från ens vardag under en längre tid…

När man diskuterar framtida saker man ska göra, att man inte ”räknar MED henne”. Det kan ju komma att bli så när det gäller vissa saker, just för att hon inte fysiskt kommer att kunna delta.

Men jag är också rädd att det kan bli så när det gäller annat.

Det känns så skrämmande att hon inte kommer att finnas här hos oss, med hela sin starka personlighet.

Annonser