Här inne någonstans sitter de båda. Både mamma och styvpappa. Bakom gallerförsedda fönster i Kronobergshäktet. Frihetsberövade.

Just nu verkar mamma oroa sig för att vi tar på oss för mycket. Medan styvpappa verkar vilja engagera oss i alla små detaljer som för oss känns helt oviktiga just nu.

Jag tänker att han kanske inte klarar det psykiska så bra, för han verkar tänka på en massa saker som för oss verkar helt oviktiga. Han verkar också vilja att allt här ute ska stå ”orört”, vilket är orealistiskt.

Det orealistiska i hans tankar har antagligen en förklaring. Att häktestiden börjar ta hårt på honom.

Men lite måste vi nog ta på oss skulden också, för av rädsla att oroa dem, så har vi undanhållit en del sanningar för dem.

Vi har inte berättat om alla svårigheter och allt krångel för att lösa mycket av det praktiska. Men nu har vi börjat förklara en del.

När man inte kan ha de här normala, små samtalen när man kommer på något, så blir det lätt för missförstånd och bristen på kommunikation är så uppenbar nu!

En sak som försvårar är ju även att mamma och styvpappa inte heller kan kommunisera med varandra. Så allt måste gå via oss. Och våra möten har ju varit få. Inget med styvpappa än, bara 2 eller 3 telefonsamtal. (Förutom för de yngre syskonen då.) Två besök med mamma, varav båda i huvudsak handlade om mormors bortgång och begravning och ett eller två telefonsamtal med henne.

Ja, bristen på kommunikation är helt uppenbar nu!

Annonser