Två av mina barn har nu skrivit brev till mamma. Fick läsa den äldstas igår, innan hon sände det.

Hon skriver om sin kärlek till mormor. Om hur mormor alltid funnits där för henne utan att döma, även när hon gjort fel och haft det väldigt svårt.

Hon skriver om sin saknad efter mormor. Hon berättar om vad som händer omkring henne just nu.

Jag trodde inte tårarna skulle sluta rinna när jag läste det. Hon skrev också att mormor har hennes halva hjärta och den andra halvan delar resten av oss på…

Fyra långa sidor hade hon skrivit. Fyra sidor av sorg, saknad men också tappra försök att inge hopp och peppa henne med våra tankar och kärlek.

Jag är stolt!

Jag är så stolt över att jag har den mamma jag har, att hon format mig till den människa jag är och jag är stolt över min dotter som trots sin ”nyanslösa” ålder, tonåren, när det mesta är svart eller vitt, även har lärt sig urskilja nyanser och kan se att det finns gråzoner också!

Jag är tacksam och stolt!

Annonser