Det känns ibland som livet stannat upp. Som allt bara väntar… Väntar på bättre tider eller på att rättegången ska bli av.

Jag förbannar ovissheten. Jag förbannar den långa väntan i ett totalt tomrum. Jag förbannar långhelger som innebär ännu mer tomrum, ännu mer väntan, utan några som helst hopp om besked.

Håller allt i gång för barnen. Inget annat än för deras skull. Vad gäller mig själv skulle jag helst lägga mig ner i sängen, dra täcket över huvudet och sova mig fram till rättegången…

Men det funkar inte så…

Jag kliver ändå upp, städar undan, handlar påskägg till barnen, köper påskmat. Bjuder hem lite folk över påsk. För att få tiden att gå, för att hålla allt igång.

Men jag gör allt med största morvilja. Om mina nära inte har det bra, så har inte jag det bra heller…! Måste hålla allt igång för dem jag faktiskt har omkring mig. Men det är med allra största motvilja!

Annonser