På vissa av oss syns det… På vissa svårt sargade av livet… Framför allt på missbrukare har det en tendens att sätta sina spår… Men på de flesta av oss syns det inget alls…

De sorger och bedrövelser vi går igenom. Det syns faktiskt inte. På de flesta anhöriga syns det ännu mindre.

Han som sitter bredvid mig på bussen kan faktiskt vara en som precis förlorat en nära anhörig i en överdos, eller som utsätter sin dotter för incest på nätterna…

Läraren på din sons skola kan precis ha fått besked om att hans son rattfull kört ihjäl ett barn, eller receptionisten på vårdcentralen kanske blivit utsatt för systematisk misshndel under många år…

Han som står före dig i kön på Ica kanske precis fått diagnosen HIV efter att ha blivit smittad av sin fru…

Och kanske sitter jag bredvid dig på tåget, jag som har en mamma som sitter häktad för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling…

Vad jag vill ha sagt är att vi är så många som bär på hemligheter som på ett eller annat sätt är fyllda av ”skam”.

Saker man inte berättar för sin nya chef/pojkvän/personalen på barnens skola…

Ändå är vi människor av kött och blod, människor med känslor av sorg, saknad och förtvivlan…

Människor som söker bekräftelse och tröst.

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: jag vill inte ursäkta ett brott, men jag vill säga att vi finns här runt omkring och överallt…

Annonser