Det känns som jag finns i ingenstans. Existerar i ett slags ingenmansland. Trampar på i ingångna fotspår!

Svårt att ta skydd från det som bränns och gör ont. Svårt att att gå vidare då man inte ser något positivt komma en till mötes.

Vardagen tvingar en att utföra sitt arbete, ta hand om hem och barn. Men utan någon glöd och utan någon större glädje. Jag har hamnat i ett vaakum, där jag väntar på att det svåra ska lätta något.

Där jag vill ha svar på alla mina frågor och få visshet om vad framtiden kommer visa. Så jag så småningom kan gå vidare. När det allra ondaste börjat värka ut…

Annonser