Ena syrran blev helt frustrerad igår. De yngre syskonen fick brev av mamma, men inte hon. Först ringde hon och var jättearg. Sa att hon inte behövde nåt ”jäkla brev”. Jag försökte lugna ner henne och säga att det kanske kommer… Hon sa att det spelade ingen roll, för ville hon inte skriva till henne så behövde hon inte.

Senare på kvällen fick jag ett sms, där hon verkade lessen, så jag ringde upp.

Jag sa att ingen av oss brukar ju få brev samtidigt och att hon kanske prioriterat de yngsta nu, som ännu bodde hemma när allt hände. Att det nog kommer brev. Eller att hon kanske redan skrivit ett, men att de inte gått igenom det och skickat det ännu…

Jag förklarade också för henne att under mitt besök med mamma hade mamma sagt att hon skulle skriva till barnen och att jag då sa att det vore bra om hon skrev till en av de ngre, för hon var osams med både mamma och styvpappa när allt hände och mår dåligt över det nu…

Men jag hörde att hon var ledsen. Det förbryllade mig lite, men sen förklarade hon att det var ju hon som skrev ett brev först av alla, ett långt brev och nu har hon skrivit till nästan alla i familjen, utom henne. Jag tror också att hon känner besvikelse för att hon har tagit på sig att ta hand om lägenhet och allt och nu känner att ingen uppskattar det.

Det är klart det ligger mycket mer bakom den ilskan, frustrationen och sorgen…

Jag tror ändå det är ganska bra att hon får ur sig lite ilska och frustration. Det är inte så lätt att hantera alla känslor, särskilt när man är så ung som hon är.

Att känna ilska mot någon man inte kan konfrontera, är inte heller så lätt…

Annonser