Jag fortsätter förvånas över detta tabubelagda ämne. Att ha en anhörig som sitter häktad. Vi måste vara tusentals här i Sverige. Tusentals som sitter och känner längtan, saknad, missmod. Tusentals som bär skammen på våra axlar. Att älska en kriminell.

Det innebär ju också att de straff som utdöms till kriminella, skyldiga eller osyldiga (för visst finns det oskyldigt dömda) avtjänas inte bara av de som sitter inlåsta i landets häkten och fängelser, utan också av alla deras anhöriga. Särskilt kanske de som fortfarande står kvar vid den dömdes sida.

Att ta avstånd är kanske mer accepterat?

Men jag ser det så här: Även om min mamma skulle vara skyldig till ett brott (som hon i så fall kommer att dömas för och få avtjäna sitt straff för) så tar ju inte det ifrån henne allt bra hon gjort i livet, det ursäktar ju inte heller, men det tar ju inte ifrån henne allt hon givit mig och andra människor.

Det betyder ju inte att hon älskar mig mindre, att hon vakade vid min sida de nätter jag var liten och sjuk är ju fortfarande ett faktum. Det tar inte ifrån henne att hon var ett oersättlit stöd vid nästan alla mina förlossningar.

Det tar inte ifrån henne att hon stått upp för oss när vi blivit behandlade orättvist! Det tar inte ifrån henne alla föräldrarmöten hon sprungit på, alla goda middagar hon lagat till oss. Det tar inte heller ifrån henne att hon gett mig så mycket, som mor, som vän, som en person jag älskar så högt.

Det är därför domar ska utdömas av utomstående och inte av anhöriga.

Jag säger inte att det inte är ett svek mot sina anhöriga att begå brott, jag säger inte heller att det är rätt att göra det. Men eventuella svek mot anhöriga är en sak. Den får man också ta itu med. Med den person det gäller. Men det eventulla straffet ska utmätas i en rättegång, av en utomstående domare, inte av mig. Så ser jag på saken, så får alla andra tycka som de vill.

Annonser