Det känns inte riktigt som jag är rätt person att få ifrågasätta förhörsmetoder just nu. I sanningens namn känner jag mig så medskyldig, bara av den anledningen att min mamma anses vara en kriminell just nu, att jag inte känner att jag får ifrågasätta någonting, varken lagar eller polismetoder… Inte för att jag är skyldig till något brott, utan av den enkla anledningen att min egen mamma är misstänkt för ett. Ologiskt? Jag vet, men ibland fungerar inte logik och känslor i samarbete…

Kan ändå inte låta bli att ifrågasätta förhörsmetoder. Jag känner mig använd i förhören.

Vem som helst kan ju förstå att de få besök och telefonsamtal vi fått med mamma och hennes man är den stora höjdpunkten för oss. Men samtidigt så blir aldrig mamma eller hennes man informerade inför att de ska få träffa eller tala med oss.

Detta gäller även besöket igår av mina syskon hos styvpappa, trots att besöket var planerat sedan nästan en vecka tillbaka.

I tillägg så sker förhören alltid i samband med våra besök eller telefonsamtal, med ett enda undantag. Kanske är det av praktiska skäl? Fast de kunde ju ändå förvarna och upplysa då om att vi ska komma, eller att vi ska få talas vid.

Jag kan ha fel, men en känsla i mig säger att de vill ge chockbesked, kanske för att framkalla andra reaktioner? Jag får känslan av att vi är lite ”lockbete” för att framkalla dessa situationer…

Vilket innebär att samtidigt som det måste vara skönt för mamma och hennes man att få komma i kontakt med oss, så måste det ju också bli en blandad känsla också.

Efter det allra första telefonsamtalet med mamma, så skrev hon ett brev till mig. Jag hade frågat henne om vilka praktiska saker hon prioriterade att vi skulle ta hand om, men hon hade knappt några svar… Senare skrev hon dock i brevet att hon blev så chockad att höra min röst att hon inte kunnat tänka klart, så i stället skrev hon i brevet vad hon önskade.

Samma sak är det med våra brev. De som de skickar till oss, går relativt fort, med tanke på att åklagaren först ska gå igenom dem… Men breven från oss verkar ta evigheter.

Styvpappa hade precis fått mitt första brev, trots att jag lämnade in det i Söndags för drygt två veckor sedan…!

Men, som sagt, jag är kanske inte rätt person att ifrågasätta deras metoder, dessutom skulle jag aldrig göra det till dem, för då riskerar vi ju att inte kunna göra några besök alls…!

Annonser