Desto mer jag skriver i denna blogg, desto fler kommentarer får jag och ju fler kommentarer jag får, desto mer inser jag vilket tabubelagt ämne jag skriver om.

Jag tycker det låter så mycket på folk att det är bara låsa in kriminella och slänga nyckeln, men när folk har chans att ta in detta känslomässigt på djupet, vad en häktning gör med en människa som sitter frihetsberövad och dennes familj, så finns det dels en massa förståelse också. Det glädjer mig. Inte för att jag försvarar kriminalitet, men för den anledningen att folk i allmännhet kan förstå att människan inte är svart eller vit, ond eller god, utan det finns också fler sidor och åtskilliga nyanser.

Och även om man inte kan rättfärdiga ett brott, så finns det oftast skäl till att man begår ett brott som gör det begripligt. Inte accepterat, inte förlåtet, men begripligt.

En annan sak är också att detta tabubelagda ämne är inte sånt man talar öppet om. Men i och med att jag kan skriva anonymt om det och andra kan kommentera det anonymt, visar att vi är många som sitter / har suttit i samma båt!

Så många som kommenterar som suttit i min situation eller min mammas. Så mycket lidande, ändå är det så skambelagt, så tabu på själv ämnet, att vi sitter och mår dåligt i tron att vi är ensammast i världen!

Annonser