När jag idag tänker tillbaka på besöket hos mamma i häktet igår, så känner jag gemenskap och tillit, kärlek fast naturligtvis även sorg.

Det var jobbigt att se verkligheten, att mamma verkligen sitter där, inlåst. Det kändes absurt att sitta där med vår mamma och en främmande man som lyssnade på vartenda ord. Det kändes ofattbart att han skulle föra henne tillbaka till hennes cell efter besöket.

Samtidigt blev vår närhet så påtaglig. Vår sårbarhet för de vi älskar. Både jag och min bror är vuxna och har egna barn, ändå satt vi där på varsin sida av mamma och klamrade oss fast vid henne. Höll hennes hand tills vi fick kramp. Klappade, smekte och fanns där för varandra.

Hur all trygghet runt mamma har försvunnit och ändå kunde jag på något vis finna den där igår, i ett kalt rum på Kronobergshäktet, med en okänd man närvarande.

Det känns så underligt, men jag kunde ändå känna den. Tryggheten, närvaron, kärleken.

Annonser