En liten, liten ljusstrimma… Jag och ena brorsan fick gemensamt ett övervakat besök hos mamma för att lämna dödsbudet på mormor!

Hon fick verkligen en chock, att allt gått så fort. I slutet av vårat drygt en timmes långa besök, så kunde hon till viss del försonas med just det, att det gått så snabbt, för det innebar också att det gått smärtfritt till och att mormor sluppit lida…

Men samtidigt var det bland det värsta besked jag någonsin lämnat… Det gjorde så ont att det nästan kändes som en del av mig brast.

Insikten av att hon antagligen inte får vara med på begravningen av sin egen mamma var knappast mindre smärtsam!

Jag är så tacksam över att vi fick lämna beskedet personligen! Tack! Samtidigt som det var en strimma hopp att få se min älskade mamma, att få hålla i henne, dra in hennes doft, känna henne smeka min rygg när vi höll om varandra.

I allt mörker blev det en ljusstrimma som är svår att förklara! Men det kändes lite lättare, trots allt det svåra! Och jag lyckades behärska mina känslor och tårar tills mamma leddes tillbaka till cellen.Sen kunde jag gråta en del i min brors famn.

Min mamma är en fånge och jag har verkligen svårt att acceptera det!

Vill också säga ett enormt tack till alla värmande kommentarer här i bloggen! Det blev ett varmt mottagande när jag kom hem med så mycket sorg! TACK!

Annonser