Att få besöka mamma i häktet var en blandning av glädje av sorg. Visst har jag önskat att få träffa min mamma, men under andra omständigheter, inte att lämna mormors dödsbud.

Det kändes så svårt! Hon sa också själv att det skulle bli svårt att bära det tunga beskedet tillbaka in i cellen och ensamheten där!

Min mamma är en social människa och inte så van vid ensamhet. Hon är så van att ha folk omkring sig. Att få ett så tungt besked när man sitter isolerad måste helt enkelt vara fruktansvärt! Jag har svårt att föreställa mig det.

Men av egoistiska skäl är jag så glad över att jag fick ha hennes armar omkring mig. Känna hennes kärlek, få den bekräftad i min egen sorg.

Men jag är också glad att hon fick ta emot detta besked med oss omkring sig. Den första svåra chocken, de första tårarna.

Av åter igen egoistiska skäl var det skönt att få utlopp för lite av mina tårar också.

Precis som i det sista brevet som hon skrev så sa hon åter att jag och brorsan inte ska glömma att ta hand om sig själva. Jag ska försöka det. För mammas skull och för min egen och mina barns skull också…

Annonser