Tänk att ett enda telefonsamtal med mamma kan betyda så mycket. Jag sitter i timmar efteråt och analyserar ord, sinnesstämningar, rösten. Det lilla jag fått, några få minuter.

Ibland känns detta så himla långt borta, men när jag hör hennes röst då ser jag hur påtagligt allt blir och då går det upp för mig att min mamma verkligen sitter häktad.

Jag vet inte om det är för att det är min mamma, men jag känner att det är så svårt för mig att se framför mig en kvinna på över femtio år i en häktescell. Det känns inte alls som hon passar in där, men så känner kanske alla anhöriga till folk som sitter häktade eller fängslade?

Fast så tänker man inte när man hör om andra. Vad snabb man är att döma, egentligen.

Annonser