Tänk om allt bara är ett stort, fruktansvärt misstag? Ett hemskt missförstånd! Tänk om mamma kommer hem i morgon och bara säger att de misstagit sig. Att de är fria nu…! Ibland sitter jag här och bara tänker att nästa som öppnar ytterdörren är mamma och hon är sitt vanliga, stressade, glada jag.

Att hon öppnar dörren med sitt vanliga: ”Hallå” och hennes vovve kommer inspringande och nosar runt som vanligt!

Men inget är längre som vanligt. Hunden kan inte längre springa, för vi var tvungna att avliva den.

Jag har inte ens varit intresserad av hundar, men avlivningen som brorsan var tvungen att genomföra kändes så fruktansvärd, för jag visste att det var det käraste mamma hade.

Hunden var obotligt sjuk och ingen annan än mamma hade 24 timmar/dygn att lägga på henne. Vi hade inget val och mamma visste det, för hon skrev fullmakt till avlivningen. Hunden hade en massa problem och tyvärr hade hon nog behövt avlivas i alla fall, fast inte nu!

När något sånt här händer så ger det sådana stora ringar på vattnet. Den första chocken har inte ens ebbat ut ringarna på vattnet, det skvalpar så mycket fortfarande…

Annonser