Polisen ringde mig mitt under mitt arbete och sa att han hade min mamma på förhör nu och att jag kunde lämna telefonnumret till mormor så hon kunde få ringa henne. Jag förklarade att jag inte hade det, men skulle ringa min moster. Han sa att då fick jag sms:a numret, för han skulle hålla förhör så han kunde inte ta telefonen.

Jag fick panik, för detta innebar ju att polisen redan berättat för mamma att mormor är dålig, vilket jag ju egentligen ville att advokaten skulle göra. Min moster gav mig numret till mormor på sjukhuset och svärande kastade hon sig till sjukhuset för att dels kunna hjälpa mormor att svara i telefonen och dels för att hon skulle svara, OM polisen skulle råka ”försäga sig” och tala om varifrån de ringde.

Min moster satt kvar och väntade länge, men de ringde inte! Min moster hade ju varskott mormor på att mamma skulle ringa ”från utlandet”, måste ha varit konstigt för henne att mamma inte ringde…!

Allt är så förvirrat och konstigt. Ena stunden så verkar allt ta oerhört med tid och man får avslag på avslag, sen när det väl händer något så får man en chock, för då ska allt ske på en gång, utan att man hunnit förstå vad som skall hända…

Men just nu har vi inte makten över våra egna liv, så just nu får vi väl bara finna oss i att andra bestämmer…

Annonser