Undrar så hur det egentligen känns? Att sitta där ensam med tankar, frågor och känslor? Ensam och utan någon att dela sina tankar med. Det psykiska måste ändå vara värst.

Klart vi måste ha lagar och förordningar i ett land, klart vi måste ha straff och straffskalor. Allt det där känns så självklart när man hör eller läser om brott och brottslingar. Det är så lätt att sitta där utan all fakta och tänka: ”Lås in dem bara och släng nyckeln!”

Men vad svårt det är när det gäller en nära. Jag ser inte min mamma eller hennes man som brottslingar. Visst, jag vet ju ännu ingenting om vad som eventuellt har hänt, men ändå…

Ens mamma är liksom alltid ens mamma. Jag har alltid varit så stolt och glad över min mamma! Hon har gett mig allt jag önskat och mer därtill!

Framför allt har hon gett mig kärlek. Totalt förbehållslöst. Alltid. Det är så svårt nu när den kärleken hon har för mig, sitter inlåst, inspärrad och inte längre kan ge mig kraft och näring!

Annonser