Det är underligt, men den här bloggen blir som en direktlänk till mamma! Jag vet ju att hon inte kan läsa den, men ändå känns det som att det är en länk till henne… Jag kan inte riktigt beskriva det…

Mina drömmar de sista nätterna har inte varit den ändlösa förtvivlan, som de var för ett tag sedan…

Nu fylls drömmarna av en annan sorts ångest, som inte handlar om mamma direkt, utan om mig själv. Hur otillräcklig jag är och känner mig. Hur jag försöker göra saker men inte räcker till…

Drömmar som handlar om hur jag blir hånad och hur självförtroendet bara försvinner totalt. Jag kan inte tyda drömmar, men jag är säker på att de reflekterar det som händer i mitt liv just nu och hur jag känner mig.

I dag känns mamma så långt borta, som att jag förlorat henne och det är där mitt sorgearbete ligger just nu.

Min mamma är ju inte död, men ändå känns det nästan så ibland, eftersom vi inte kan kontakta varandra och vi inte heller vet hur länge det kommer ta innan vi kan träffa varandra!

Jag vet att mamma också försöker stänga av tankar och känslor just nu, för att orka. Det skrev hon i brevet. Att hon försöker hålla sig till de få rutiner hon kan skapa där inne i häktet. Jag tror man måste handtera de svåraste känslorna så, bara för att härda ut! Försöka stänga av dem, när det går, för att orka dra in luft i lungorna och andas…

Annonser