Syrran fick träffa styvpappa idag. Med övervakning, förstås. Fast det viktiga var att hon fick se honom. Det hade varit känslomässigt och jobbigt, men samtidigt var hon väldigt nöjd att ha fått träffa honom, se honom, tala med honom.

Det har varit så mycket känslor idag. Nederlaget med ekonomin för barnen, för mat och busskort och fickpengar. Vi ser inga lösningar på det just nu, så jag orkar knappt tänka på det.

Sen brevet från mamma, som egentligen inte innehöll så mycket, det var mer att det var HENNES ord, HENNES handstil, HENNES kärlek. Hon hade skrivit det den 1/3 och jag fick det först idag, men bättre sent än aldrig.

Försöker prata med mina egna barn och mina syskon för att vi ska kunna bearbeta det som hänt tillsammans, samtidigt måste jag hela tiden stålsätta mig själv, för att kunna vara ett stöd, känns det som.

Ibland känns det som att jag bara skulle vilja stänga in mig i ett tomt rum och stanna där en vecka bara för att få ur mig alla känslor. Detta är en sådan oerhörd förlust. Känns som jag tappat fotfästet, för att sedan bli jättemycket låtsasstark!

Annonser