Det viktigaste nu känns som att vi ställer oss enade som en familj och finns där för varandra. Att vi håller ihop och försöker enas runt det som känns riktigt svårt!

Vi är i en stor kris just nu, för allt verkligt i livet har ryckts undan våra fötter och vi har bara tom luft under oss!

Ibland känner jag verkligen styrkan i att vi är många och ibland känner jag en sådan svaghet, för den starkaste av oss alla; mamma, finns inte hos oss just nu!

Hon har gett oss allt! Hon har varit en toppenmamma hela min barndom! I tonåren hade jag så många kompisar som avundades mig för att min mamma var så underbar!

Hon hade sina regler och hon var inte rädd att sätta stopp för dumheter ungdomar har förmågan att ställa till med, men samtidigt var hon alltid snabb till försoning och hon hade alltid förståelse för våra problem! Det resulterade i att många av mina vänner även blev hennes vän.

Känner oro för yngsta syskonet för jag tror han är i chock fortfarande! Men jag ordnade så han fick prata kort i telefonen i går med min styvpappa. De bestämde att de skulle heja på Sverige i fotbollen på kvällen! För alla oss som vandrar omkring fria är det en självklarhet, men för dem blev det ett band de kan enas kring i denna overkliga verklighet!

Jag vill bara ha tillbaka de båda här hos mig igen!

Annonser