Har nu fått prata med mamma. Hon försökte vara stark, men jag hörde antydningarna i hennes röst…

Vi pratade igenom de praktiska sakerna. Hon verkade dock inte bry sig så mycket om lägenheten och sakerna. Bara hur vi mådde och hur vi har det.

Vad skulle jag säga? Att allt är toppen? Att vi aldrig mått bättre? Eller sanningen? Att vi mår riktigt skit allihop och inte kan tänka på något annat än henne och hennes man?

Hon sa att vi ska försöka att inte tänka så mycket på dem, utan försöka ta hand om oss själva och varandra…

Jag sa att hon ska göra samma sak, för de kan ändå inte göra något för att hjälpa oss just nu.

Sen sa hon att det är bäst vi slutar innan det blir för svårt…

…och då ville jag bara gråta. Jag ville bli liten och gråta och tröstas…

…men jag försökte vara stark. I alla fall låtsas. Visste inte att jag kunde spela så bra. Eller var det kanske inte alls bra? Kanske hörde hon precis på min röst?

Men det var också många frågor hon inte kunde svara på, som hennes man bara kan svara på. Så polisen sa att de ska ringa mig på eftermiddagen så jag får prata med honom också.

Det svåraste med att prata med mamma var ändå att dölja alla känslor och att veta att någon satt och lyssnade på allt vi sa och att inte få fråga något om vad som faktiskt hänt!

Men orden att hon älskar oss alla räckte också ganska långt!

Annonser