Det var väldigt länge sedan varken jag eller min mamma skrev i denna blogg nu. Månaderna har gått och naturligtvis händer det en massa saker på vägen, men behovet att skriva om det har minskat rejält.

Mamma är igång med permissioner sedan ett bra tag tillbaka och det fungerar bra. Hon jobbar också hårt med de tolv stegen. Det finns ett lugn i henne som känns tryggt och fridfullt.

Hon varvar sina permissioner mellan mig och min bror, men har också haft en permission till en avlägsen plats, för att ta farväl av sina föräldrar som gick bort när min mamma satt häktad med restriktioner. Det blev naturligtvis ett tungt besök, samtidigt som hon fick träffa sina syskon.

Min mamma har nu suttit av drygt 3 ½ år av sitt straff. När jag ser siffran 3 ½ känns det som en väldigt kort del av en människas liv, men när jag tänker tillbaka på allt som hänt, allt som pågått under dessa 3 ½ år sedan gripandet av min mamma, så känns det verkligen som en hel evighet.

När jag tänker tillbaka på de där första 10 månader som hon satt på häktet och särskilt de fyra första månader då hon satt med restriktioner, så känns det som om det var i ett helt annat liv, i en helt annan tid.

Nu börjar mamma vistas allt mer i frihet och jag ser även där att 3 ½ år är längre tid än vad siffrorna avslöjar. Hon blir väldigt snabbt trött bland folk, med alla nya intryck. Osäker över många tekniska saker som har utvecklats under den tid hon suttit inne. Samtidigt jobbar hon hårt för att skapa sig ett nytt liv, ett liv utan kriminalitet och missbruk. Ett liv som min mamma finner värdigt och där hon kan stå för den hon är och känna att hon är en del av samhället igen.

Hon har kortare väg att gå än många andra, som levt merparten av sina liv i missbruk och kriminalitet, ändå är det en tillräckligt lång väg…

Jag har ännu inte riktigt hunnit vänja mig vid att min mamma har börjat få permissioner. Den här helgen har hon permission hos min bror och även om vi inte kommer att träffas, så känns det så bra att kunna ringa henne när jag vill,  barnen kan ringa mormor när de vill, på deras villkor.

Det är också skönt att som dotter slippa oroa sig för hur de har det där inne över påsk. Nu vet jag att hon har det bra, att vi kan prata när vi vill och det känns bra.

Glad påsk önskar jag er!

Läs även andra bloggares åsikter om permission, min mamma, glad påsk, helg, storhelg,

Annika Östberg. (Otroligt snabbt uppdaterat på Wikipedia. Planet med Annika landade i morse och redan har Wikipedia uppdaterat sin sida) En kvinna som spenderat oerhört många år i Amerikanskt fängelse. Enligt Aftonbladet 27 år, enligt Expressen 28 år och enligt hemsidan drygt 29 år. (Det var 27 år i Februari 2007, enligt hemsidan) Oavsett så tror jag vi alla kan enas om att det handlar om väldigt många år.

När jag tänker mig tillbaka 29 år i tiden, så var jag bara en liten skolflicka. Allt som skett i mitt liv, har i stort sett skett efter det.

Oavsett hur inblandad Annika sägs vara i de mord hon dömts för, så har hon haft det väldigt tufft och svårt, ändå tycker jag inte hon har beklagat sig. Av det jag läst i tidningar och sett av henne så förvånas jag över att många inte verkar förstå att Annika aldrig uttalat sig om att vilja bli frigiven, även om det inte är svårt att förstå att det är hennes önskan, det vore närmast onormalt att inte känna så i hennes situation. Men det Annika har stridit för hela tiden är två saker, som jag har uppfattat:

• Att få ett tidsbestämt straff.
• Att få bli överförd till Sverige.

Ingenstans kan jag läsa att Annika på något sätt ”kräver” att bli frigiven.

Jag läste boken om Annika som heter Sorgfågel och är skriven av journalisten Lena Katarina Swanberg. Jag blev verkligen berörd av boken och vill varmt rekommendera den. Om man  är intresserad av att veta mer om Annika Östberg, men av någon anledning inte vill läsa hela boken, så uppmanar jag i er i alla fall att läsa hemsidan om Annika och om hennes liv.

Som anhörig till en som sitter bakom galler, rinner mina tårar konstant närjag läser all nyhetsrapportering om Annika. Både för hennes mamma som kämpat i så många år förAnnikas överförning, men också för Annika själv.

Jag läser någonstans att Annika nu ska in på Riksmottagningen på Hinseberg och jag önskar att jag kunde beskydda henne från den. Det går rysningar genom min kropp när jag tänker på Riksmottagningen på Hinseberg. Jag minns hur dåligt min mamma mådde när hon satt där och jag minns hur svårt det var och fortfarande är att läsa de blogginlägg hon skrev från Riksmottagningen. Nu när jag läser, kan jag se hur även mammas ord är förhårdnade. De är inte mjuka och runda och vackra att ta i munnen. De är hårda, syniska och uttrycker en stor portion sorg.

Jag önskar att vi kunnat bespara Annika Östlund denna ”välkomstbehandling” till svensk kriminalvård, efter alla år hon redan har fått sitta frihetsberövad. Jag hoppas någon ska förklara för henne att det här bara är en liten, liten del av Svensk kriminalvård. En liten del som säkert kan upplevas som den mest destruktiva delen, men som i alla fall är en relativt kort period av ditt långa fängelsestraff.

Återupplivar några av de blogginlägg min mamma skrev från Riksmottagningen:

• Mammas första blogg från Hinseberg är daterad den 22/12-06.
• Nästa blogg från mamma är daterad på julafton 24/12-06
• Den senaste bloggen från mamma är daterad på Nyårsafton. 31/12-06

Fler inlägg i det här  ämnet kan du läsa HÄR!

Till Annika och hennes mamma vill jag säga: Jag är glad för er skull och hoppas livet kan underlättas något för er nu.

Läs även andra bloggares åsikter om hinseberg, riksmottagningen, annika östberg, frigiven, återvänt, sorgfågel, lena katarina swanberg,

Jag skrev förra Söndagen om att Aftonbladets söndagsbilaga publicerade en artikel om min mammas fängelsetid och mig som anhörig. Idag publicerar aftonbladet även artikeln på nätet. Här kan du klicka och läsa reportaget:

• Min mamma sitter i fängelse
• Mamman berättar: Jag har svikit familjen
• Forskaren: De känner sig som dåliga mammor

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, fängelse, färingsö, anstalt, aftonbladet, reportage, nätet, söndagsbilaga, media,

Min mamma har skickat ett nytt inlägg från anstalten. Inlägget är ett svar på en kommentar från Jennie. Hon kommer hem till mig i morgon för permission över helgen och jag ser oerhört mycket fram emot det! Här kommer min mammas inlägg:

Färingsö den 22 februari 2009.

Tack Jennie för din hälsning. Roligt att det går bra för dig. Det glädjer mig.

Jag har tänkt göra precis som dig, gå på möten, skaffa mig sponsor och arbeta i stegen. Jag får redan nu särskild permission en gång i veckan för att gå på möten. Det är jag så tacksam över. Dessutom går jag på möte i samband med min normalpermission. Sponsor har jag skaffat mig i och just nu har jag börjat jobba med 4:e steget. Det känns som att jag inte har ”råd” med att lämna något åt slumpen. ”Jag gör det jag måste för att få det liv jag behöver.” Att ha sponsor när jag en dag muckar, att ha hittat min hemmagrupp den dag jag muckar känns som en bra början på frigivningen.

Du frågade om Katarina finns kvar som terapeut på Slottet. Det gör hon, en fantastisk människa som har satt många goda avtryck i mitt liv.

Kramar och fortsatt lycka till!

Läs även andra bloggares åsikter om de tolv stegen, NA, färingsöanstalten, fängelse, stegen, fjärde steget, muckar, sponsor, slottet, terapeut, permission,

Idag, Söndag den 22/2, dagen innan det är tre år sedan min mamma greps, har Aftonbladets Söndagsbilaga en ganska stor artikel om mig och min mamma och om anhöriga till personer som sitter i fängelse i Sverige.

Om du har läst det, berätta gärna vad du tycker om reportaget.

Läs även andra bloggares åsikter om reportage, aftonbladet, söndagsbilagan, fängelse, anhöriga,

Kumla anstalt 2006

Hinseberg anstalt 2007

Färingsö anstalt 2008

Detta inlägg har min mamma skrivit och det är daterat Björngärdet lördagen den 31 Januari 2009:

Svar på frågor som kommit i kommentarerna

Madde frågar huruvida många återfaller direkt till brott direkt efter frigivning.  Jag vet inte hur många, men en del gör naturligtivs det. Jag tror att du kan finna svaret i någon statistik som redan finns. Brottsförebyggande rådet kan vara rätt institution för att få fram sådan statistik.

Som medfånge tycker jag alltid det är trist när någon kommer tillbaka efter bara en kort tids frihet, för det händer tyvärr. Det är sorgligt. Dessutom blir du betraktad som svårare i Kriminalvårdens ögon. Det betyder att möjligheter till permissioner och eventuella vårdvistelser i slutet av straffet är svårare att få.

Man får väl tolka det som att återfallsbrottslingar har lägre tillit än förstagångsförbrytare när Kriminalvården satsar på rehabelitering. Det kan ju finnas en sanning i att tänka så, MEN jag tänker att kanske är de återfallsförbrytarna det måste satsas mest på då deras väg tillbaka till samhället är den svåraste. Det finns en logik i bådasätten att tänka. Det handlar dessutom inte alltid om vad Kriminalvården är villig att göra. Lika ofta handlar det om fångens vilja att ta emot hjälp. Kanske är man så rädd för fler misslyckanden eller tror inte att man någonsin kan bryta med ett kriminellt och missbrukande liv att man inte ens vågar försöka. Man har helt enkelt gett upp hoppet om att kunna förändra sitt liv. Jag tror att många blir kvar i kriminalitet och missbruk av just den orsaken. De har förlorat hoppet.

Nej, Madde, man kan inte säga att fängelsemiljön är särskilt lyxig. I de flesta anstalter blir du inlåst klockan kvart i åtta på kvällen utan annan möjlighet till ”toalett” än en potta! I en del celler finns det tvättfat, i andra inte. Du delar dusch med alla andra på en avdelning. Maten är kostnadsbestämd till 43 kronor om dagen. Det ska räcka till frukost, lunch och middag. Det blir inte någon lyxmat för de pengarna.

Där jag sitter nu, är det öppet hela dygnet. Det betyder att jag kan gå på avdelningens gemensamma tialett även på kvällar och nätter och efter flera år utan en sådan möjlighet känns bara det som rena lyxen.

Björngärdet är en nybyggd anstalt, så allt här är nytt och fräscht, utan att vara lyxigt, men jag tycker att det är fint. Men som sagt många andra anstalter (bland annat Färingsö slutna lokalanstalt) är gamla och ganska nergångna. Den som många andra saknar de bekvämligheter som vi är bortskämda med ute i samhället.

På dagarna arbetar de flesta av oss i ”Hallen”. Där paketerar vi plåster och/eller fakturor för olika företag (beställningsjobb). Ibland är det ont om jobb och då stickar vi, virkar och syr vi kläder som ska säljas. Jag syr nästan alltid förkläden och pannlappar för försäljning. En fånge från varje avdelning stannar kvar för att laga mat och städa på avdelningen. Med detta arbete turas vi om.

Vi är sex på avdelningen så ungefär var sjätte vecka är man kvar på avdelningen för att sköta självförvaltningen. Cirka en dag i veckan, två eftermiddagar kan vi söka studier. Möjligheten till studier är ingen självklarhet. De studier som är möjliga är framför allt basämnena på grundskole- och gymnasienivå. Själv håller jag på att ta datakörkortet.

Ja, reglerna kan nog anses som ganska stränga. Det finns en stor skillnad på vilken typ av anstalt du är. Till exempel är en sluten riksanstalt strängare än en sluten lokalanstalt och mindre stränga regler gäller på en öppen anstalt. Hinseberg är alltså strängare än Färingsö. Och där jag sitter nu på en öppen anstalt, Björngärdet, är reglerna inte så stränga, även om det också här naturligtvis finns regler för oss som i stunder kan kännas ganska begränsande.

På några av de manliga anstalterna finns det ännu högre säkerhetsgrad plus de alltfler säkerhetsanstalterna och säkerhetsavdelningarna som har byggts. Där är både säkerhet och regler stenhårda. Man kan säga att ju högre säkerhetsgrad ett fängelse har ju strängare regler är det som gäller. Det innebär att det finns manliga anstalter som har strängare regler än på kvinnoanstalterna.

Från slutna anstalter:

• Får du inte ringa mobil eller IP-telefon. Du kan naturligtvis inte använda Internet
• Alla du ringer eller som vill besöka dig, kollas upp av anstalten
• Du visiteras alltid efter besök, dessutom riskerar dina besökare att bli visiterad
• Du blir inlåst 19.45 och upplåst 7.30
• Du får inte bära privata kläder
• Du har arbetsplikt
• Det är mycket få saker du får ta emot utifrån (aldrig hygienartiklar eller något ätbart)
• Tillgång till tekniskt material är mycket begränsat. Du får inte ha data, dataspel eller MP3-spelare
• På de flesta anstalter är det bara tillåtet att röka vid ett tillfälle per dag och vid några anstalter är rökning tillåten vid tre tillfällen per dag
• Många självklara hygien-skönhetsartiklar är förbjudna att ha. Till exempel hårfärgning, parfym, aceton…
• All din post öppnas och ibland blir den genomläst

Ja, listan kan göras oändligt lång, men svårast är nog avskiljandet och den begränsning som sker i kontakten med dina närmaste.

Det var Maddes frågor. Liza frågar var styvpappan tog vägen. Ja, han har också börjat sina permissioner och så vitt jag vet så är han på väg till en öppen anstalt. Vi har skilt oss och har ingen kontakt längre. Jag tycker vår separation är okej, då jag tror att våra val om hur vi vill leva våra liv i framtiden ser olika ut.

Läs även andra bloggares åsikter om färingsö, anstalt, hinseberg, säkerhetsklass, regler, säkerhetsanstalter, lyx, kriminalvården, återfallsbrottslingar, förstagångsförbrytare, brottsförebyggande rådet, björngärdet,

Hej!

Har en permission som jag tillbringar hos  min son. Det har varit fantastiska dagar med barnbarnen. Jag har haft en vardag, som känns jättebra. Jag tittar lite avundsjukt på medmänniskor som skyndar till tunnelbanan för att hinna till jobbet. Och jag måste erkänna att jag känner avund. Det är konstigt nog det där helt vardagliga som jag längtar efter. Det är inte festillfällen, resor eller de stora händelserna. Det är det helt vardagliga, att bara få vara vanlig med helt vanliga sysslor.

Men där finns också en ängslan inför allt det ”nygamla”. Att inte lyckas passa tider är en ständig oro, vilket gör att jag kommer med stor marginal till alla tidsbestämda möten. Att stå där med femton kroner i handen och få veta att kvällstidningen kostar tjugo kronor med söndagsbilagan, det får mig att känna mig dum. Likaså när jag har kämpat mig fram i bussen med barnbarn och barnvagn och får veta att person med barnvagn åker grattis. Ja, det är många situationer där jag får känslan av att vara lite bakom. Världen har gått vidare medans jag suttit där bakom galler, så lite efter har jag ju blivit.

Den tekniska världen har också dragit iväg, bara att ta mig in på den här bloggen för att skriva detta inlägg krävde många och långa samtal till min dotter. Men jag känner förtröstan i att kunna ta igen och få med mig det som jag förlorat. Det är liksom bara att kasta sig in i sakerna, med de tätare permissionerna är det nya snart hemtamt. Vad som känns mer obekvämt är den där ängslan och oron som växt fram för tex. att klara av tider, avtal, hinna med det ena och det andra och ett visst obehag inför alla människor man möter. Jag har varit en rätt ”kavat” kvinna som rest ensam på många platser i världen. Jag har haft enkelt att tala med främlingar och nu står jag där orolig och ängslig, undrande om ett helt vanligt samtal kunde missförstås osv.

Det känns inte bra och jag är inte bekväm i den här oron. Förmodligen har jag tiden på min sida även här. Jag får bara ”kasta mig ut”. Jag tänker verkligen inte tillåta att fängelset ska få göra mig till en förskrämd gammal tant. Det är naturligtvis detta som är en del av de problem som skapas när man över längre tid isolerar människor från samhället. Personligen tänker jag ta vara på alla tillfällen som finns för att komma mig ut ur fängelsemiljön, man får ”träna” sig tillbaka. Klockan tickar om ett par timmar ska jag vara tillbaka på anstalten. En av de där tiderna jag verkligen känner press att hålla. En liten miss där kan få ödesdigra konsekvenser för kommande permissioner.

Läs även andra bloggares åsikter om permission, teknik, anstalt, oro, ängslan, barnbarn,

Nu lägger jag in detta inlägg lite väl sent, men jag har helt enkelt inte haft tid:

Inlägget daterat:

Färingsö Nyårsafton 2008

TACKSAMHET

Det ska bli skönt att vända blad och komma till 2009.

Jag har snart suttit tre år i fängelse. Ibland har det varit rätt tungt och till och från har det känts som att tiden står stilla, men märkligt nog när jag är här och nu och ser tillbaka så känns det som om det gått ganska fort. När jag satt på Hinseberg var det en medfånge som sa att varje dag där kändes som en evighet, medan veckorna gick jättefort. Det låter kanske obegripligt men det är precis så jag upplever det.

Det har hänt mycket på dessa knappa tre år. Det viktigaste är de 17 månaderna jag gjorde på Slottets 12-stegsbehandling på Hinseberg. Jag är tacksam för varje dag under dessa månader. Det har gett hopp om att leva ett annat liv, nykter och drogfri och ingen kriminlitet. Det känns bra och helt riktigt. Det är så jag vill leva. Det känns som om jag tagit tillbaka mycket av den person jag en gång var. Med värderingar som jag är stolt över och som jag vågar stå upp för. Många värderingar som det har tummats på i en värld där kriminalitet  och droger tagit över.

Det är skönt att hitta tillbaka till det gamla, att ta tillbaka det som är jag, som står för den jag vill vara. För att våga ta sig tillbaka dit måste det finnas hopp om att det är möjligt, det hoppet fick jag där på Slottet. Jag fick också något annat som är viktigt. Jag fick lära mig att ta hand om mina känslor och våga leva med dem. De tog inte livet av mig som jag en gång trodde, utan är en del av mitt liv och min historia. Jag fick också mycket annat där på Slottet, viktiga, viktiga saker för att våga välja ett annat liv, ett liv jag verkligen vill leva. Jag är så tacksam för att jag tog emot den hjälp och behandling som fanns att få. Det är det jag tänkte att den här bloggen skulle handla om; tacksamhet. Tacksamhet över att äga ett hopp, tacksamhet över att kunna välja det positiva, tacksamhet över att inse vem man är och vem man vill vara. Det är stort. Och tänk så fantastiskt att få börja ett nytt år med just tacksamhet. En god fortsättning på året önskar jag er alla och speciellt om det är någon från Slottet som läser det här. Tack för att ni finns.

Märkligt att vara i fängelse och att vara så trött på att vara i fängelse, MEN ändå tacksam! Det är gott.

Läs även andra bloggares åsikter om tacksamhet, anstalt, nytt år, slottet, behandling, hinseberg, missbruk, drogfri, kriminalitet, färingsö,

Nu är det snart tre år sedan min mamma blev gripen av polisen och ungefär lika länge sedan jag startade denna blogg. Då hade min mamma restriktioner och vi hade mycket små möjligheter att kommunicera med varandra.

När jag tänker tillbaka på det där allra första halvåret, eller egentligen hela det första året, så ser jag mycket av den tiden som en smärtsam dimma. Mycket har förbättrats och mycket har förändrats sedan dess. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, som man säger.

Jag märker själv att jag börjar känna förhoppningar inför framtiden. Min mamma har ÄNTLIGEN börjat få permissioner och förra veckan gjorde hon alltså sin första övernattning i frihet. Det spirar och pirrar i mig när jag tänker på det. Jag vågar inte riktigt än börja räkna på när mamma ska komma ut, men jag vet att min mamma har börjat göra det och det doftar förstås tillförsikt…

Strax innan jul blev vi erbjudna att sitta med i juryn för det Stora Bloggpriset. Det kändes väldigt hedrande, men jag vågade inte tacka ja då anonymiteten känns väldigt viktig för mig. Men kanske en dag…?

När jag skrev om boken Som en blomma på månen, som mamma medverkar i, så kom det en del kommentarer och mail på vart man kan få tag på den. Det vet jag faktiskt inte. Däremot så lämnar jag här en mailadress där jag hoppas ni kan få hjälp med information om boken, om ni mailar dem: info@offstockholm.se

Det är alltså till den teatergrupp som har publicerat denna bok och gjort samarbetet med de intagna.

Slutligen ber även jag om att få önska alla läsare en god fortsättning på det nya året och ett stort tack för det gångna året och de mail och kommentarer ni lämnar.

Läs även andra bloggares åsikter om anhöriga, kriminell, teatergrupp, offstockholm, anstalt, som en blomma på månen, stora bloggpriset, juryn, permissioner, aftonbladet, bloggportalen,