För någon vecka sedan bestämde jag och min dotter oss för att delta i TV 4:as nyhetsmorgon söndag den 31 oktober. För att uppmärksamma att den viktiga boken “Som en blomma på månen” ges ut i nytryck inbunden på Sivarts förlag. Boken går att köpa på Adlibris och Bokus.
När vi tog det beslutet så bestämde vi ju indirekt också att bryta vår anonymitet. För mig är det okey då anonymiteten mest har varit för att skydda barn och barnbarn. Vi var rädda att anhöriga skulle tvingas skämmas för vad jag hade gjort. Min familj har inte längre lust att gömma sig som om de har något att skämmas för. Jag tycker det är skönt att få öppna upp. Jag har sonat och vill leva mitt liv utan att ständigt stå inför “tänk om folk verkligen vet vem jag är”.
Jag hämtar mod från min älskade och modiga familj. Jag hämtar mod från vänner som litar på mig. Och jag har fått ett fantastiskt bemötande på min arbetsplats. Där har jag kunnat vara öppen och ändå möts med respekt och känt att folk litat på mig. Det är stort. En sådan omgivning har gett mig kraft att tro på framtiden. Visst jag har gjort misstag och tyvärr är det omöjligt att få saker ogjorda, men jag har sonat mitt brott och idag är min önskan att leva ett nyktert och vanligt liv utan kriminalitet.
Att våga vara öppen är skönt. Det känns också viktigt att få visa upp boken därför att den ger röst till några som alltför länge har levt i anonymitet, nämligen de många anhöriga till folk i fängelse. Det är sorgligt att för dem som har en nära släktings som gjort misstag och hamnat i fängelse också måste bära deras skam och hemlighet. Via bloggen har vi, främst min dotter, fått mail från nära anhöriga till fångar som har känt skam och därför varit rädd att deras hemlighet ska avslöjas. De har känt sig utpekade och ensamma som anhöriga till fängslade. Hur är det tex att vara polis och ha en son i fängelse? Det finns många röster och familjehemligheter bakom den respons vi fått på vår blogg. Jag har full förståelse för folks önskan att vara anonym och kommer alltid att respektera den. Själv tycker jag nu att det är skönt att få lämna min anonymitet och stå upp för den jag är. Det är också gott att jag därmed kan bli en röst för alla dem som har svårt att göra sig hörda.
Efter det att jag varit på vårdvistelse en period kände jag behov för att ha en öppen blogg där jag kunde skriva om annat än kriminalvård, fängelse och missbruk. Följ gärna den bloggen, Brittas blogg, framåt. Ibland kanske vi uppdaterar den här bloggen och i övrigt kommer jag att skriva mycket i min blogg Brittas Blogg och min dotter kommer förmodligen på liknande sätt skriva i sin blogg Tonårsmorsa och sen uppdatera den här vid behov.
Vi syns i TV 4:as Nyhetsmorgon i morgon söndag.
Läs även andra bloggares åsikter om som en blomma på månen, anhörig, hemligheter
30 Okt 2010 at 20:03
Åh, vilka fina texter ni har skrivit! Och att sedan avsluta med den fantastiskt vackra bilden på dig.
Varm kärlek till er båda!
30 Okt 2010 at 20:33
Kärlek från mig med <3
Denna blogg är en av de två jag läst från start till nutid – o som ni bägge vet har jag berörts o grinat…
Modiga ni!
30 Okt 2010 at 20:34
[...] detta i sina bloggar. Läs gärna vad de skriver på Brittas blogg och Tonårsmorsa. Och läs även inlägget som Britta har skrivit i Någons Mamma – Någons Dotter. Jag är oerhört stolt över att få ha dessa kvinnor som mina vänner! Andra bloggar om Som en [...]
31 Okt 2010 at 14:37
Tack ni båda, som så fint har gett stöd och kärlek. Tack
01 Nov 2010 at 08:30
Hej ..
Såg er i tv programmet .
Har läst bloggen från och till och ni är grymma .
Jag säger bara otroligt starka Vilken familj .
Kram Susann Jonnys ängla mamma
06 Nov 2010 at 15:12
Till Britta!
Såg ditt inslag på tv4 nyhetsmorgon och det gör mig ledsen att du inte ens nämner att du levde i en familj med tre barn när du vart anhållen. Du talar om att du har gjort en 12 stegs behandling och i 9:e steget talas det om att gottgöra personer vi skadat. Dessa barn har farit mycket illa pga det du och barnens far gjort. Som närstående till familjen så vet jag att du inte har kontaktat barnen för att se hur dom mår. Och även bett om förlåtelse eller gottgörelse för din del i händelsen.
2 av barnen var minderåriga och blev plaserade i familjehem och du har lev under samma tak som dessa barn i 10år tid.
När hade du tänkt att ta kontakt med dom. Det känns inte som hela historien kommer upp på ytan för dessa barn.
Det är fler än dina barn och barnbarn som blivigt drabbade av händelsen som ledde till att du fick ditt straff.
Du och fadern till barnen har separerat men har du aldrig undrat hur det gick för dessa barn under alla dessa år?
06 Nov 2010 at 18:22
Hej Anna.
Ett av barnen, det yngsta blev familjeplacerat och det är ju illa nog. Jag och han har haft kontakt under lång tid, enda tills jag bröt upp med fadern och då var det inte jag som släppte den kontakten, utan jag har en känsla av att familjen inte tyckte om att vi hade kontakt och han valde att följa deras invändningar. Vid två tillfällen hälsade han på mig på Hinseberg. Vid det andra tillfället blev jag ganska ledsen över hur han tvingades leva med mina och pappans livslögner. Han ansåg ju att det var andras fel att vi satt och inte min och pappans. Jag hade nu kommit en bit i 12 stegsarbetet och sa att jag accepterade mitt straff utifrån att jag var skyldig. Jag uttryckte också min sorg över att det drabbat honom så hårt. Däremot var jag lojal mot pappan och sa att han skulle fråga sin pappa själv när han frågade mig huruvida pappan också var skyldig. I ett telefonsamtal jag senare hade med pappan bad jag att han skulle berätta ärligt för barnen hur det förhöll sig. Han lovade att göra det men jag har förstått att det aldrig blev gjort. Jag och den yngsta har förutom besöken haft ständig telefonkontakt. Eftersom han var familjehemsplacerad hos min son var jag i ständig kontakt med honom och frågade naturligtvis hur han mådde. Sista gången jag träffade honom sa jag att jag alltid är där för honom om han behöver mig, vilket är sant, men jag tror att han tyckte det var jobbigt då det satte honom i en lojalitetskonflikt.
Till barn nummer två, mellanbarnet, som inte kom till familjehem utan flyttade till eget boende skrev jag mycket i början och skickade julklappar och födelsedagspresenter, men hon svarade aldrig på mina försök till kontakt. Genom mina barn som hon hade kontakt med frågade jag alltid hur hon mådde och hon var väl medveten om att jag sökte och ville ha kontakt med henne. På reggae festivalen i Uppsala sommaren 2009 träffade jag henne och gav henne en kram jag uttryckte tydligt min glädje över att se henne. Hon däremot undvek mig och under resten av reggae festivalen byte hon demonstrativt väg när hon riskerade att möta mig.
Barn nummer tre, det äldsta, bodde inte hemma vid vårat gripande utan hade ett eget självständigt liv. Vilket naturligtvis inte lindrar den chock och smärta hon måste ha genomgått vid vårat gripande. Däremot har jag under den här tiden aldrig sökt kontakt med henne då hon besökte mig på häktet och tydligt sa ifrån all kontakt med mig.
Jag hör att du är hemma i tolvstegsprogrammet. Du känner till att man i nionde steget ska söka upp personer och gottgöra dem man skadat. Då känner du säkert också till att detta kan bara ske när man inte gör ytterligare skada och obehag för den som ska gottgöras. De tre barn du pratar om är i dag vuxna personer, som med all tydlighet har visat att de inte är intresserade av vidare kontakt med mig. Något jag respekterar. Däremot kommer det alltid att finnas en sorg i mig att de har gjort de valen och naturligtvis är det ofta som de finns i mina tankar med goda minnen och saknad. Det gör speciellt ont med tanke på att de här barnen farit illa och blivit svikna långt innan jag kände dem. Att jag valde att lämna pappan har för mig aldrig inneburit att jag ville förlora kontakten med barnen.
Jag tror att jag tagit mitt ansvar så långt det varit möjligt. Du skriver att det inte känns som om hela historien kommer upp till ytan när det gäller dessa barn vilket jag är helt enig med dig om. Barnens pappa och mamma har naturligtvis ett ansvar för att hjälpa dem med den smärta de orsakat. Huruvida mamman är kapabel till det vet jag inte, men pappan är fullt kapabel att ta sitt ansvar. Precis som jag har valt att göra kan han stå upp ärligt och öppet för sin del. Han är ju på intet sätt oskyldig och började han där och slutade gömma sig bakom att det är alla andras fel, polisen, rättssystemet, medbrottslingar och inte minst mitt så skulle barnen slippa att blunda för alla familjelögner. De kunde gemensamt resa sig. Då skulle barnen slippa bitterhet mot polis, samhälle och den bitterhet de känner mot mig skulle kunna få rätta proportioner. Nämligen den att jag och deras pappa har ett delat ansvar och att jag på inget sätt har lurat honom eller är ansvarig varken för hans missbruk av droger eller kriminalitet. Jag tror som du kanske förstår att det är deras familjehemligheter/ familjelögner som styr händelserna. Utifrån det står jag hjälplös i min vilja att gottgöra och hålla kontakten. För barnens skull har jag viljan att prata om det som hänt och gottgöra dem så långt det är möjligt. Det kräver dock en öppen och ärlig pappa som är beredd att ta sitt ansvar. Om han inte tar sin del skulle det bli som om jag satt och smutskastade honom. Det som skett idag är väl just hans brist på att erkänna sin del, därav barnens avståndstagande gentemot mig.
07 Nov 2010 at 22:55
Jag vet inte alla detaljer i det här men det jag kommer att tänka på när jag läser annas kommentar och brittas svar är att det finns en massa män som gör grova brott och sen kommer ut och har gjort upp med sitt förflutna. En del gör sig tom en karriär på det och det är okej då de sonat sitt brott tycker jag. Men aldrig nånsin har jag hört att de blitt kritiserade för att inte ha tagit kontakt med eller gott gjort för sin fd sambos barn. Inte heller kan jag komma på en enda kvinna som fått komma tillbaka till ett ickekriminellt liv utan att spottas på. Inte ens annika östberg som så tydligt visar att hon förändrats under alla år hon sonat sitt brott. Inte undra på att inga kvinnor vågar träda fram och att de får fortsätta gå med skammen hela sina liv. Bara en reflektion.
07 Nov 2010 at 23:33
Tack Martin. Jag har förstås också tänkt den tanken. Jag har sonat mitt brott och gjort mitt bästa så jag har inte tänkt tillåta mig att tystas. När jag tog beslutet att stå fram i TV var det min drivkraft att vi kvinnor har samma rätt som männen att gå vidare. För att erövra den rätten behöver vi en röst som står fram. Det traditionella är att vi gömmer oss i vår skam och där får skammen växa sig allt starkare.På så vis ar det bra att låta de anonyma tala ut om sitt förakt på så sätt blir fördomarna synliga. Jag hade modet att bryta anonymiteten och bita huvudet av skammen och jag har en lika modig familj som har stöttat mig aktivt.