Japp idag är det den stora dagen. Den där dagen som man har haft svårt att se framför sig. Den där dagen då domen kom tror jag att jag stängde av och varken orkade eller vågade att se den här dagen framför mig.
Men jag har gjort mitt straff steg för steg. Lärde mig att vara här och nu och sätta små och viktiga delmål för att motivera mig själv att gå vidare. Min stora vinst i det här straffet för det finns faktiskt en vinst det är behandlingen på Slottet, Hinseberg. Mycket har gjort ont. Att vara frihetsberövad att stå inför rigida regler och tvingas leva i ett icke valt kollektiv är smärtsamt bara det och alla de punkterna är jag glad att lämna bakom mig. Men det fanns en annan smärta och det var smärtan att se sanningen om sitt liv och se att jag själv var ansvarig för att jag satt inne och för alla svek och all smärta mitt missbruk hade bidragit till både för mig och dem jag älskar. Den smärtan är bra mycket ondare men absolut nödvändig för att bli fri, och då pratar jag om fri i själen, relationer ja, fri att leva ett fullvärdigt liv. Det har också varit en del av det här fängelsestraffet och det låter konstigt men jag är så tacksam för det. “Sanningen är smärtsam men gör en fri” Den insikten och den smärta det inneburit att komma dit vill jag inte lämna bakom mig utan leva med och ständigt påminna mig om för att kunna leva ett helt och tillfrisknande liv.
Nej jag har inte firat min muck speciellt. Jag har varit på två 12-stegsmöten för att tacka alla dem som funnits som stöd där som personer men också bara för att programmen finns. Någon sa att det var klokt att börja friheten på ett möte. Jag var glad över den kommentaren och kände att jag gjort många kloka val under den här tiden för att få ett liv jag vill leva och kan vara nöjd och stolt över.
Idag är jag fri och har ett jobb och inte minst en älskad familj med barn och barnbarn. Jag saknar bostad men känner tillit att det ska ordna sig, jag har massor av skulder som jag nu arbetar på att avbetala samtidigt som jag har sökt och väntar på svar om en skuldsanering. Min X-man har klart sagt att han tänker blåsa mig på de saker vi ägde gemensamt. Och ändå känner jag sådan tacksamhet för det liv jag har idag. Jag kan till och med tycka synd om mitt X för jag vet att han lever kvar med sina livslögner. Jag är nöjd, jag gör mitt bästa och det finns sån glädje i att jag har sonat det jag absolut var skyldig till. För så är det jag var skyldig och det är länge sedan jag accepterat att jag skulle ta mitt straff. Det var ju också så att jag visste vad jag gjorde och att det var olagligt. Dessutom och det är absolut det viktigaste jag är inte det minsta stolt över det jag gjort och tycker att det är moraliskt förkastligt. Det är riktigt och rätt att jag sonat och utifrån det kan jag idag gå med rak rygg och känna att jag har rätt att gå vidare. Jag hoppas och ber att jag aldrig ska göra något så illa igen och jag framåt ska leva ett liv som jag kan känna mig stolt över och kanske vända dåliga erfarenheter till att använda för att göra gott. Kanske kan mina insikter användas till något positivt för mig och andra i framtiden. Hoppas så.
Jo när jag får ett boende med eget kök då ska jag fira mer ståndsmässigt genom att bjuda mina barn och deras familjer på en fantastisk god trerättersmiddag. // Någons mamma
Läs även andra bloggares åsikter om muck, tolvsteg, gå vidare, frihet
25 Okt 2010 at 16:07
Vad ledsamt att ditt X inte har tagit tillvara på sin fängelsetid, och tagit itu med sitt liv. Är han kvar i sitt missbruk, och på vilket sätt försöker han blåsa dig?
25 Okt 2010 at 16:37
Hej The Witch, för att göra en lång historia kort så sa jag i ett av våra telefonsamtal i fängelset att jag vill sluta med allt vad droger heter. Han svarade med att tycka att vi kunde ju ta ibland. Så mycket vet jag att en missbrukare tar inte ibland, det är allt eller inget. Det förde det goda med sig att jag tog beslutet att skiljas. Det kärleksfulla som hade funnits hade vi förlorat med droger och kriminalitet. Det finns ingen relation som växer under sådana förhållanden. Det var dags att avsluta då inte minst då hans syn på att använda droger var på samma nivå som när vi åkte in. Huruvida det innebär att han missbrukar nu eller inte vet jag inte, men jag skulle inte bli förvånad om han tagit sig en “muckarfest”. Men ärligt om detta vet jag ingenting. Jag vet bara vad som var hans attityd för tiden för skilsmässan då för två år tillbaka. Jag är inte beredd att riskera något med en partner som är aktiv eller har en liberal syn på droger. Allra minst då förhållandet var dåligt.
Efter skilsmässan vägrade han att prata med mig. Jag tyckte det var beklagligt men sörjde väl inte över det. Jag skrev ett brev och påminde honom att vi hade ett hus i Gambia som vi bör dela på, så om inte annat är det dags att prata vid muck. Han ville då medla i vårt förhållande genom en gemensam vän, men jag sa nej nu mer glad och övertygad om att jag valt rätt. Det är riktigt skönt att vara singel och ta hand om mitt eget liv och det som varit av känslor var dött. När vi närmade oss muck tog jag kontakt angående huset och sa att vi måste planera för delning. Jag fick till svar “vilket hus” och så la han på luren. Vid ett senare tillfälle sprang jag på honom på stan och frågade om han planerade att blåsa mig? Då svarade han att jag borde skaffa en advokat, och skyndade att springa ifrån mig. Det känns ju som två klara svar. Vi har skrivna papper mellan oss, men har hört att i Gambia gäller bara lagfarten och den står på honom, men jag tänker nog ta kamp för att få min rättfärdiga del. Det är väl också så att det är inte mycket som X;et har bidragit med vad det gäller pengar eller arbete i huset, han är nämligen av den bekväma sorten. Att han springer när jag försöker reda ut är fegt. Att han är så omoralisk är kamrattjuveri. Men ändå jag tycker synd om honom kvar i skiten och ingen som helst heder, det är tragiskt. Det här blev långt och ingående, men jag nämner så sällan det här sveket och det var så skönt att få skriva av sig. Tack för att du frågade. Kram
28 Okt 2010 at 05:47
Underbart att se min vän underbart – skulder kan regleras, avbetalas, förlåtas och avskrivas men skammen skall älskas bort
Bless U
28 Okt 2010 at 12:09
2010/10/28 at 12:06
Japp det är sant. Jag oroar mig inte så mycket för skulderna heller. Det är nått som ska göras inte mer än så. Och det mesta av smärtan har jag varit modig nog att jobba med, så just nu är framtiden ljus. Kram /Någons mamma