I helgen har min mamma haft sin första obevakade permission. Den var helt fantastisk. Vi hann prata så mycket om förflutet, nutid och framtid. Hon kändes så lugn, varm och insiktsfull. Vi träffades hemma hos en närstående släkting och vi hann äta både lunch, middag och fika tillsammans.
Mamma var den där härliga, fina personen som jag alltid känt sådan tillit och trygghet hos.
Barnen var så glada att få träffa mormor/farmor och hon tog sig tid för var och en. Skojade, busade, berättade något, de fick sitta i knä och de kramades.
Vi åkte i god tid till polisstationen för att hon skulle stämpla permissionssedeln enligt de krav som ställs. Hon var väldigt noga med att det skulle göras så snart som möjligt, även om man har ett par timmar på sig, på samma sätt som hon ville åka tillbaka tidigt, för att vara säker på att inget skulle fördröja henne. Vi vet alla vad det skulle innebära, nämligen indragna permissioner. Det är helt enkelt inte värt att chansa. På så sätt var vi tillbaka på anstalten över en halvtimme innan utsatt tid.
Det har hänt så oerhört mycket under dessa två och ett halvt år mamma har suttit inne att det är svårt att förstå att helt plötsligt var hon hos oss igen, även om det bara var för några få timmar.
Nästa permission ska hon komma hem till mig och jag ser fram emot det lika mycket som ett barn ser fram mot julafton.
Men lång institutionstid har också bidragit till visst handikapp. Min mamma minns inte längre hur man använder en mobiltelefon, så det blir till att lära sig igen. Mycket vatten har runnit under broarna sedan hon greps.
Trots att jag är vuxen och har en egen familj så måste jag säga att jag blev som ett barn igen. Bara det att få känna min mammas närhet. Att få se min mamma ute i frihet, särskilt som jag alltid sett henne som någon som är friheten personifierad!
Jag känner enorm tacksamhet!
Läs även andra bloggares åsikter om permission, obevakad, anstalt, kvinna, tacksamhet, närhet, gemenskap, frihet, familj,
29 Okt 2008 at 19:14
Vad oerhört glad jag blir för allas er skull när jag läser att ni äntligen har kunnat träffas ”på riktigt”. Jag är fullt medveten om att alla gånger som ni träffas har varit på riktigt, men detta måste ha känts mer verklighet!
Jag lider med med dig och dina nära över att det är så länge kvar innan dessa år har gått. De gånger som jag kikar in på denna sida så känner jag att det knyter sig i magen på mig -jag har ju varit där, jag har ju upplevt denna fruktansvärda ångest. Tack och lov så har jag (än så länge)kunnat lämna detta bakom mig. Jag ska inte säga att jag förträngt de här åren, däremot så måste jag ”bädda in mina minnen” för att kunna återhämta mig och få nya krafter.
Du är en av de få människor som verkligen har förstått mina känslor, och det har jag sagt förut, och det är jag så tacksam för. Därför är det min förbannade plikt att göra det lilla jag kan för att gottgöra dig: Att gå in hit och kika emellanåt, fastän jag mår dåligt av påminnelsen.
Var rädd om dig vännen
Styrkekramar till dig
04 Nov 2008 at 22:00
Skulle vilja skicka en massa styrkekramar till dig..
Har åxå en nära anhörig i fängelse, min dotters pappa, så jag uppskattar verkligen, mer än du kan tro, att läsa här ibland..
När kommer din mamma ut?
Känns som att det är lite nerräkning, eftersom hon kommit in i ”permisionsgången”?
Fortsätt skriv-du ger styrka som sagt
Kram
07 Nov 2008 at 13:10
Gripande blogg! Hoppas du och din familj får finna styrka och frid i er svåra situation!
//PP
08 Nov 2008 at 19:35
HEj! Skulle skriva här tänkte jag, men jag hade öppnat ett annat inlägg, så det blev på den sidan istället. Men kram! Och hälsa mamma!
18 Nov 2008 at 12:10
Blir rörd..Längtar! Glad för er skull!Kramar från lilla mig.
22 Nov 2008 at 12:05
Kommer din mamma att blogga mer? Det var intressant att läsa hennes åsikter om den förra anstalten och det skulle vara inressant att hör hennes åsikt om den nya!
29 Nov 2008 at 01:12
Råkade snubbla in på din blogg utav en ren slump.. sen 25 Aug har en oerhört nära vän (så nära att jag anser honom som min bror), till mig suttit häktad och förra veckan fick han sin dom.. 2 år & 3 månader för o va exakt, jag anade att straffet skulle ligga på det men kunde ändå inte riktigt tro det när jag såg det ”svart på vitt”.. så när jag hamnade här på din blogg kunde jag inte göra annat än & sätta mig och läsa om allt sens första början.. och jag måste säga att tårarna har runnit för att jag känner igen mig i så himla mycket utav det du har skrivit/skriver .. går inte en dag utan att jag tänker på honom, (när jag sover dyker han upp i mina drömmar & jag vaknar upp helt rörd och nästintill gråtfärdig) jag önskar jag bara kunde vakna upp imorgon och se ett missat samtal från hans nummer som bekräftar att jag bara har haft en mardröm som nu äntligen är över, jag vet inte riktigt hur jag ska orka stå ut med att inte ha honom vid min sida & tankarna om hur han mår och om han kommer vara helt förändrad när han kommer ut gör mig helt förtvivlad & frustrerad. Jag känner mig så himla maktlös, jag vill finnas där..ge honom en kram & säga att allt kommer lösa sig..
Genom att läsa din blogg har jag iaf fått lite mer hopp som hjälper mig att kämpa tills den dagen vi ses igen, tack.. tack för att du fick mig att inse att jag inte är helt ensam..
Kram, S.
06 Dec 2008 at 20:52
Du har fått en utmärkelse av mig!!
07 Dec 2008 at 15:12
magnolia65: Dina kommentarer är alltid lika fyllda av värme och omsorg och de glädjer mig lika mycket varje gång. Inget dömande, bara stöttning och ibland behöver man det också! Tack!
Elvira: Ja, det finns en särskild förståelse för oss anhöriga, som jag tror är svårt att förstå för de som inte gått igenom det. Det ger oss en särskild gemenskap, men det är också viktigt att vi för vidare våra känslor så andra kan förstå en del i alla fall. Jag har inte orkat räkna ut när min mamma blir helt fri. Hon fick ju sju år och blev gripen den 23/2 2006, så det är snart tre år sedan. Man kommer ju ut på tre fjärdedelar, men har möjlighet till frigång, boja och andra alternativ innan dess…
pat punkt: Varmt tack!
kristina grahn: Jag läser alla kommentarer, även de i gamla inlägg även om jag är dålig på att svara på alla kommentarer.
starkafrugan: Tack! Din kommentar är go.
fakta/åsikt: Ja, hon kommer skriva fler inlägg. Jag tror inte hennes behov att skriva är lika starka längre, men denna blogg har betytt mycket för oss båda när det varit som allra mörkast och för andra också, har vi förstått. När mamma satt på behandlingen bestämde vi att hon inte skulle skriva på ett tag, dels för att hon ville jobba med sig själv och med behandlingen, men också för att det blev svårare för henne att skriva av två väsentliga skäl. Dels upplevde vi ett tag att min mamma fick väldigt mycket negativa besked på anhållan i samband med att jag la ut hennes inlägg, men framför allt för att det blev svårt att beskriva behandlingen, utan att lämna ut sina medfångar och det är ju något väldigt känsligt då behandligen innebär ett mycket starkt och känslomässigt engagemang. Därför har hon varit vilande. Men jag har nu varit på henne lite att det är dags för lite nya inlägg av henne och det lät som hon hade ett par inlägg på gång, så vi får hålla tummarna.
Sarah: Tro mig, jag vet vad du går igenom. Den där allra första tiden, eller egentligen det första halvåret känns som ett enda öppet sår att tänka tillbaka på. Ett öppet sår där allt var en dimma. Jag tänker på dig och sänder dig så mycket styrka du behöver!
Annika: Jag är tacksam för den!
07 Dec 2008 at 15:13
Jag vill passa på att tacka för alla fina, stärkande kommentarer från er alla, även om vi inte alltid kan besvara dem!
11 Dec 2008 at 19:13
Längsedan jag var här inne hos dig och läste. Jag är glad att ni äntligen har fått träffats på egen hand du och din mamma. Kul med boken! Föestår att du är stolt över vad din mamma har åstadkommit!
Kram Gunilla