Ibland läser jag igenom gamla inlägg, ibland delar av dem. Det finns några inlägg, som min mamma skrev tidigare, som fortfarande sitter fast etsade i mitt inre. Det är flera inlägg som handlar om när hon kom till Riksmottagningen och särskilt ett inlägg från den tiden, som gör att mitt hjärta nästan brister när jag läser igenom det, trots att det är så länge sedan nu. Att hon skrev det på julafton 2006, gör det inte lättare att läsa det!
Visst, åren har gått. Hon har kommit och gått på olika avdelningar, på olika häkten och anstalter nu. Hon har haft sin första permission med bevakning. Allt går framåt. Även om jag ännu inte orkar tänka på hur lång tid det är kvar på hennes straff, så känns det inte fullt så oöverkomligt som det gjorde tidigare.
Ändå. Det finns vissa ord. Vissa fraser. Vissa minnen. Som gör ont. Som gör så obarmhärtigt ont att man aldrig kommer att kunna skratta åt det, ens med tiden… Hela inlägget jag länkar till; “Mamma bloggar från fängelset (Hinseberg) 2” gör så ont att läsa att det knyter sig i min mage och tårarna rinner fritt, på ett sätt som de inte gjort på mycket, mycket länge…
Läs även andra bloggares åsikter om Smärta, Sorg, Anstalt, Minnen, Riksmottagninen, Hinseberg,
13 Aug 2008 at 11:19
Hej vännen..Känner med dig o din mamma plus hela eran familj..Smärta,ja det finns inget annat ord som passar in på att inte få vara med den man älskar.Jag önskar er alla en bra dag.Kram
14 Aug 2008 at 13:38
Har förresten börjat skriva lite igen..
03 Sep 2008 at 17:18
Tänker på er ofta .
Läser och mina tårar rinner nedför min kind .
Du skriver så otroligt fint .
Kram Susann
14 Okt 2008 at 09:53
Tackför att du delar med dig. Din blogg är viktig. Jätte jätte lycka till !
08 Nov 2008 at 19:30
Hej! Det var så längesedan jag var inne på din blogg. Jag har inte glömt er – tänker på er då och då. Vad skönt att permissionerna har börjat. Att kulmen är passerad. Hinsebergs fängelse låter helt förfärligt. Just med denna isolerande känsla, av utanförskap, galenskap och fångenskap. Det är verkligen ett straff. Ett straff som bryter ner, dödar själsligt och vill just det, också. Det måste vara få som klarar det utan att få märkliga beteenden för sig. Att låta, sjunga och tjattra, måste väl vara ett utlopp för det som gnager och bråkar inuti. Det som är spännande att fundera kring, är vilken forskning som säger att det är bra, att ha sådana fängelser. Vad lutar sig denna behandling av människor mot? Mänsklighetens reptilhjärnor verkar ha tagit makt i många frågor, och blodtörst och utstötning och förakt mot svaghet är vad vi får se och leva med. Forskning och åter forskning sker – utan att makthavande politiker orkar läsa in och förändra utifrån vad konsekvensanalysen är. Och mitt i verkligheten står den svaga människan utan makt över sitt liv. Utan möjligheter att skapa en god tillvaro med givna medel. Klasskampen, feminismen, och allt vad det finns – ändå står allt stilla. Vår människosyn är kvar i medeltiden. Eller i krokodilstadiet.