Igår skedde det så äntligen! Efter två år, fem månader och två dagar så fick min mamma andas frihet i några timmar. Med en personal med på permissionen, fick hon lägga upp en planering för nästan en hel dag. Vi skulle alla ha varit med, men tyvärr så arbetade jag och kunde inte vara med. Min bror, hans familj och mina barn var dock med!
Mamma hade bestämt att hon ville åka ut i Skärgården och äta på en Fiskerestaurang. Jag kan faktiskt inte heller tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en strålande sommardag när man vill känna frihetens fläktar i ansiktet!
Vädret var alltså helt strålande. När man har besök med följeslagare så får man inte besöka en person, utan man måste befinna sig på en allmän plats. Det var därför mamma valde att åka båt ut i skärgården.
Barnen kom hem med fantastiska foton från dagen som passerat. Min mamma ringde också på kvällen och berättade att de haft en helt fantastisk dag! Jag pratade också med min svägerska som varit med och hon berättade att vårdaren som varit med, hade smält in direkt som en familjemedlem och att det inte alls känns störande eller som någon som dömt ut familjen, utan som en öppensinnig kvinna. Hon berättade också att det ändå var väldigt svårt för mamma när det var dags att åka tillbaka. Det bekräftade också mamma när jag pratade med henne. Jag sa till henne att hon får försöka att inte tänka på det hela som slutet på en bra dag, utan som en början på fler kommande permissioner.
Men när jag tittade på bilderna. Såg min mamma med brorsans ena barn bredvid sig, ätande på en stor glass, när jag såg mamma sitta, med sina egna kläder, sin egen fria personlighet, då fylldes ögonen med tårar och jag känner ett sting av sorg för de år som gått förlorade.
När jag ser ett annat foto där mamma skrattar med den där välbekanta glimten i ögat, som varit helt avsaknad de senaste åren, då fylls jag av värme och sorg på en och samma gång.
Jag försöker att inte tänka på det som ett isolerat tillfälle, utan som början på kommande permissioner som till slut ska leda henne ut till den fantastiska friheten som du och jag har varje dag!
Läs även andra bloggares åsikter om Sorg, Glädje, Frihet, Saknad, Permission, Anstalt, Familjen,
28 Jul 2008 at 07:49
Mina ögon fylls med tårar när jag läser det här.
Jag finner inga ord, men en sak är säker och det är att jag är väldigt glad för er och eran mammas skull.
Nu börjar ljuset i tunneln komma närmare.
Ta hand om er
29 Jul 2008 at 14:51
Gud va glad man blir!
Underbart!
04 Aug 2008 at 18:30
Grattis, till din mamma och hela er familj. Äntligen börjar hon sin klättring på väg ut i friheten igen.
Varje permission innebär ett steg i den riktningen.
Ta vara på varje tillfälle.
Kram till er
10 Aug 2008 at 17:59
Så skönt att se något positivt för dig och din mamma med familj.
Själv har jag fullt sjå att inse , förstå och överleva att mitt barn , min son ska sitta i fängles i ett helt jvla år dessutom oskyldig…….. så tungt så jag går sönder men vet att jag måste hålla ihop.
Tror du vet hur det är att hålla ihop fast man inte tror det är möjligt ………
Lycka till säger jag till din mamma och de dina!
Vore mer än kul att få höra fortsättningen……
Kram
20 Aug 2008 at 20:04
Jag har hört om intagna som inte ens vill gå ut på promenad för då blir de påminda om friheten och ännu mindre få permission. Det har jag lite svårt att förstå. Bättre att få ha ett minne (fram till nästa permission) att tänka tillbaka på även om det är jobbigt att bli inlåst igen.