Det tar alltid en stund att smälta besöken. Alltid en stund att utvärdera dem. Känslan av tomhet blir alltid så stark efter ett besök. Igår när jag kom till anstalten så var vi väldigt tidiga. Av någon underlig anledning så verkar man inte synka besökstider med kommunala förbindelser, även när anstalterna ligger väldigt avsides med knappa förbindelser.
Vi fick helt enkelt välja mellan att komma en kvart för sent eller en timme för tidigt. Eftersom det var så länge sedan jag träffade min mamma nu och eftersom besökstiden endast var en och en halv timme, så var inte valet så svårt. Vi fick alltså vänta i drygt en timme (en timme och tio minuter). Eftersom man inte får komma in och vänta, så promenerade vi runt i omgivningarna, bara för att dra ut på tiden.
På väg dit mötte vi en ung flicka. Så småningom började vi prata. Hon var 17 år och skulle också besöka sin mamma. Jag ville inte fråga vad hennes mamma satt för, men jag frågade om hon hade fått ett långt straff, men hon hade bara fått sex månader. ”Hur lång tid har din mamma?” Frågade flickan. ”Sju år” svarade jag. Flickan blev tyst en lång stund. Jag blev nästan lite full i skratt, för jag förstod att hon blivit lite chockad av mitt svar.
När mamma fick sina sju år, så visst var det en chock för oss alla, men på något sätt förlikar man sig med verkligheten med tiden. Det tar ett tag och under den tiden det tar att förlika sig med verkligheten gör det ont. Det är smärtsamt att förlika sig med vissa sanningar. Men på något sätt. Någonstans på vägen gör vi det ändå.
Under dessa snart två och ett halvt år som gått har vi, steg för steg försonats med tanken på att mamma kommer att sitta inlåst i många år. Vi har försonats med tanken på att mamma ska sitta av sitt straff och när det känns som allra tyngst, så försöker man att finna en ny liten ljusning att börja hoppas på.
Just nu är det kommande permissioner. Att de första kommer att vara bevakade känns inte så viktigt just nu, att min mamma äntligen ska få andas luften i frihet, det känns helt fantastiskt!
Läs även andra bloggares åsikter om Frihet, Permission, Besök, Sju år, Fängelse, Anhörig, En lång väg,
22 Jul 2008 at 02:01
Va härligt at permissionerna sakta men säkert kommit igång nu! Är glad för eran skull!
kram
25 Jul 2008 at 11:57
Hej
Skaffa en anonym hotmail-adress.
Maila mig sedan på
margaretha.nordgren@vi-tidningen.se
Jag vill INTE intervjua dig, jag vill INTE skriva om din mamma, jag vill INTE veta vem du är. Jag fråga några saker om Hinseberg.
13 Aug 2008 at 13:32
Efter besöken känns det som att mitt hjärta blöder..Sist så förlängde dem besöket utan att säga till,o inne i rummet fanns ingen klocka,så när jag kom ut hade jag missat bussen hem..Bor 20 mil från anstalten.Inte nog med att stå där med sorgen över avskedet,nu stod jag där helt förvirrad..Efter mycket om o men så låste dom in mig ensam i besöksrummet under tiden dom diskuterade hur dom skulle lösa problemet..Utanför hörde jag min sambo bli orolig då han inte fick något besked över vad som hänt,eller vart jag var..Han frågade om han fick prata med mig,men det fick han inte..Han hade percis kommit ut från visitationen efter besöket,(han har sagt till dom att det är extra förnedrande att stå naken framför en kvinna då han tycker att det är fel!Varför ska en kvinna få visitera en man då en man inte får visitera en kvinna????)Aja efter ett tag löste sig det med min resa hem i alla fall..Men det finns så mycket som är kränkande på sveriges anstalter idag..Som om att allt annat man går igenom inte är tillräckligt..Jag längtar tills han kommer hem o vi slipper allt detta..Men under tiden får man försöka vara stark,även dom dagarna som känns hopplösa..Det gäller att se framåt..men ibland är det svårt..Mvh Mirijam