Det är inte så ofta någon av oss skriver i denna blogg längre. Själv tänker jag det som något positivt. Behovet är inte längre lika stort. Sorgen och smärtan är inte lika påtaglig. Vi börjar se ett ljus i tunneln.
Det är länge kvar till en första permission, men det är ändå översiktligt. Det känns inte längre lika ouppnåligt. Förhoppningsvis kommer de igång med några få timmar per gång, i slutet av detta år. Ja, det känns länge. Detta år har precis börjat, en vår ska komma och gå, en sommar ska komma och gå, en höst ska komma och gå och en ny vinter ska påbörjas. Men vi vet att det närmar sig.
Förra månaden var det två år sedan min mamma blev gripen. Två år låter som en kort tid, men alla som har suttit frihetsberövade vet att två år är en enormt lång tid när man går och väntar. När man är avskärmad från omvärlden, när man lever i en egen liten bubbla, eller när man som anhörig går och väntar på sin älskade familjemedlem. Då är två år en enormt lång tid. För barnen är tiden nästan oöversiktlig. Barnen har blivit ett par år äldre, jag har hunnit med en hel del på ett privat plan, men tiden hos mamma har stått nästan stilla. Utbytande av medintagna, som kommit och gått har förstås skett och mycket har hänt med hennes behandling. Men fysiskt sett har hon stått kvar och stampat på samma ställe.
I själen känner jag mig, om möjligt närmre min mamma än någonsin, men samtidigt så är vi längre ifrån varandra i vardagen än någonsin.
Hon ringer, vi skriver, försöker dela med oss av varandras vardag, ändå är vi så långt ifrån…
Det jag önskar min mamma mest av allt just nu är lite frihet. Om än inte en fullständig, så i alla fall så glimtar av frihet i form av permissioner, att få sträcka ut handen och känna på vad friheten är värd!
Andra bloggar om: Att vara anhörig, Dagar med hopp, Nyheter om Mamma, Frihetsberövad, Fängelsestraff, Sorg, Hopp, Frihet,
06 Mar 2008 at 09:29
Blev glad att se ett nytt inlägg igen,undrade hur det gick för er.andra bloggar kan raderas efter en tid av ingen update men inte er:-) jag tänker på er och sänder en morgonbön om fortsatt accepterande kärlek omtanke och hopp:-) all kärlek till er!kram kålan
06 Mar 2008 at 17:35
Tack. Detta var precis vad jag behövde läsa nu när jag ropade på hjälp att få min tro på mänskligheten tillbaka!
Varma kramar
09 Mar 2008 at 11:11
Hej.. Blev tipsad av min mamma som fått 3½ år om denna sida. Vet inte riktigt än hur den fungerar. Men kommer kanske underfund med det snart..
11 Mar 2008 at 17:10
Tänk vad människan vänjer sig och hur man fungerar. Den stora förtvivlan, ovisshet och saknad man känner i början byts ut mot en vardag i alla fall. Min son har kommit ut nu så det är riktig vardag för oss.
Jag vet att denna blogg ger styrka och tröst hos många som är i den situationen vi har varit i. Du beskriver allt precis på pricken hur det är.
Alla kan teoretiskt sätt hamna i samma situation och då hjälper det att läsa om dessa känslor som drabbar de anhöriga.
Och jag tycker att alla ska komma ihåg…det är ingen bal på slottet att sitta inne. Inte för den som dömts och framför allt inte för de anhöriga.
Kramen på er
11 Mar 2008 at 19:52
Förstår vad du menar, varje år är ändock ett helt år. Min pojkvän har suttit av 9 år nu och skall efter påsk byta anstalt vilket innebär att han kommer vara 75 mil bort från mig och det känns, visst han kommer ju hem på permission då och då men att inte kunna besöka honom däremellan eller när saknaden blir för stor går ju inte med detta avstånd.
Man vänjer sig ju vid det mesta och förhoppningsvis fixar jag det här med.
Ha en bra vår.
kram
19 Mar 2008 at 14:38
Hej
Jag frilansar för Aftonbladet, bland annat bilagan Sofis mode som har ett moment där människor berättar om en tuff händelse och hur de har gjort för attt fortsätta framåt. Jag tycker din blogg är mycket gripande och önskar att fler kunde få ta del av din historia. Om du skulle vilja vara med i tidningen så kontakta gärna mig. Du får givetvis läsa och godkänna allt som går i tryck. Maila gärna mig!
Vänligen
Anna
annafribergh@mac.com
07 Apr 2008 at 14:49
Som jag har längtat efter någon annans erfarenhet av detta…Skönt att läsa det du skriver..Min sambo har suttit av 1år av 4.Jag förstår verkligen din smärta,din sorg..Ja allt som hör till.Du får gärna läsa min blogg om du känner för det!än en gång tack för dina ord!!
Mariachi84.blogg.se
03 Maj 2008 at 07:31
Tittar in för att önska er en bra vår och hoppas allt är bra med dig och din mamma.
kram
14 Maj 2008 at 03:00
Men hur fan gör man för att orka med en missbrukande närstående? Och vad gör man?
(Halkade in hit och tänkte att någon kanske har svar på frågan.)
16 Maj 2008 at 00:20
Har läst igenom stora delar av er blogg och berörs starkt av den. Personligen skulle jag nog aldrig stå ut med ett fängelsetraff utan ta livet av mig. Inte kanske på grund av själva frihetsberövandet – som jag för all del kan tycka vara förenligt med brottet – utan snarare för all förnedrande behandling runt om kring. Kanske har det att göra med att jag har en indian själ eller nått. Indianerna (native americans) hade ju den (o)vanan att hellre dö i strid än att, som de afrikanska slavarna, underkasta sig vita plantage ägare. Nu hade väl inte indianerna sålt knark kanske men nog fick de hela västvärlden att både röka och snusa tobak i alla fall.
Någon stälde tidigare i bloggen frågan vem som egentligen vill bli plit och jag ställer mig samma fråga. Min uppfattning är att det måste vara någon dekadent misantrop som får sin bekräftelse genom en något perverterad kontroll av andra individers olycka och nederlag. Så som det kliniska rättsväsendet ser jag ingen annan förklaring.
Jag har själv fått utstå mycket i livet så tro inget annat. Men jag avundas er familjekärlek. Förlorade all kontakt med min egen för åratal och tror inte någon skulle reagera nämvärt om jag kastade in handuken. Därför hoppas jag verkligen du/din mamma återfår din/sin frihet snart, som jag är övertygad om att du förtjänar – även om kanske du själv inte ser det så.
”Cante waste nape ciyuzapo. Wakan Takan kici un!”
20 Maj 2008 at 23:01
Hej alla! Konstigt nog vänjer man sig med att ha sitt barn inlåst men att mitt barn-barn ska behöva ha detta som andra hem för att vara med pappa är svårare även om deras kontakt är toppen bra deras tid tillsammans. Jag vänjer mig heller aldrig varför han sitter dära när jag läser förunder sökningar och det så kallad slasket jag fått i efterhand från polisen bevisen som inte finns men trots allt får min son inlåst på flera år? men alla mina tårar har gjort mig till en fajter mamma, många timmar och vakna nätter har gått åt för granskning och JAG kommer aldrig ge mig förrän rättvisan kommit fram och det kommer den göra en vacker dag..VI saknar dig så oerhört mycke och framför allt VI tror på dig även om rättsväsendet gjorde annat. Saknar och älskar dig. vill tacka för en fin sida och ger en varm kram för det behöver vi ALLA hära inne/mamman en fajter
29 Maj 2008 at 18:43
Tack för alla fina kommentarer. Jag läser alla även om jag inte orkar svara på alla just nu. Till er reportrar som både mailar och kommenterar: ingen av oss orkar med någon publicitet just nu. Mvh. Souldeep.
10 Jun 2008 at 08:10
Hej!
Vi är två studenter som precis funnit denna blogg. Att hitta den just nu har varit perfekt för oss. Det är nämligen så att vi studerar juridik på ColinLeclairgymnasiet i Södertälje och ska efter sommaren(då vi börjar tredje och sista året på gymnasiet) förhoppningsvis inleda ett projektarbete om Hinseberg. Vi har mailat anstaltens mail och väntar nu på svar. Det vi nu undrar är om du vet om det är möljligt för oss att komma på besök, och kanske få möjlighet till en intervju med någon på anstalten. Det vore jättesnällt av Er att besvara denna kommentar via vår mail (caroline_said@hotmail.com).
Tack på förhand!
MVH
Caroline & Sandra
ColinLeclairgymnasiet
17 Jun 2008 at 18:53
Ett svar till Daniel, Du frågade vem som vill bli plit. Jag arbetar själv inom kriminalvården och jag sökte mej inte dit av någon annan anledning än av humana själ. För mej handlar det inte om kontroll av andras olycka utan möjligheten att ge människor medmänsklighet under en svår tid då de är intagna. Det finns många inom kriminalvården som inte borde vara där men det finna flera med mej som faktiskt ser de intagna som människor med olika levnadsöden. Som behandlar de intagna med respekt. Som hoppas på attt göra en skillnad för någon som befinner sig i den situationen. Så snälla, dra inte alla över en kam. De du nämner finns, men de är långt ifrån de enda.
25 Jun 2008 at 18:50
Två år är lång tid! Tänk på allt man tänkt, läst och gjort de senaste två åren. Att då vara ifrån en nära anhörig så länge måste vara mycket svårt! Funderar på vad som kan vara värst.. att vara den oskyldiga som där mamma/pappa eller son/dotter blivit dömd eller att vara den skyldiga som ska leva med ånger och skam över det man gjort? Oviktig fråga egentligen men i alla fall?