dscn1075.jpg

I sagorna är allt så enkelt. Häxan är ond, prinsessan är god. Hon är snäll och vänlig och hjälpsam, medan häxan är falsk och luras och är grym. Det är så enkelt.

Det är därför det är så svårt att beskriva min mamma, för jag vet att brottet hon har dömts för är helt förkastligt och orätt. Jag vet att det är moraliskt fel och allt det där…

Men jag har också en annan bild av min mamma, en bild som just nu bleknar med fängelsegallren och taggtråden som omger henne, men en bild som egentligen är en mycket större del av min mamma och hennes liv. En bild som är lika rättvis, lika sann, en bild som till viss del är ännu mera sann, eftersom det är hennes personlighet. Brottet hon begått är visserligen begånget av henne och det är inget varken jag eller hon försöker eller kan förklara bort, däremot handlar det inte om att brottet är hennes personlighet, utan något hon personligen har begått.

Min mammas personlighet är styrka, värme, morgontrött och krävande, hjälpsam och har lätt till skratt. Min mammas personlighet är att hon har lätt att säga sin åsikt och hon har lätt för att säga vad hon tycker, samtidigt som hon är en förlåtande person och en mycket kärleksfull person. Det är hennes personlighet.

Det är det som gör det så väldigt mycket svårare för oss anhöriga att leva i verkligheten än i sagan. Vi kan inte avfärda våra anhöriga som en knarksmugglare eller vad det nu kan vara för brott. För oss anhöriga är det en liten, liten del av hela livet. Ett liv där våra anhöriga, eller i detta fall min mamma, visat allt annat än den kriminellla sidan i hela sitt liv.

Jag kan inte förkasta hela henne för detta, då hela min barndom och uppväxt svämmat över av kärlek, kamratskap och uppriktighet. Jag vet att det låter motsägelsefullt, men det är också en del av sanningen!
Ibland när stängslen blir för höga för att jag ska kunna sträcka ut min hand till mamma och nå henne, ibland när våra världar skiljer sig för markant åt, så vill jag kura ihop mig och minnas…

Jag vill minnas hur vi packade till vinterutflykter i slalombackar med varm choklad och prickig-korv smörgåsar. Jag sluter mina ögon och minns de mysiga frukostar med juice och smörgåsar med gott pålägg. Jag minns våra familjekvällar med sällskapsspel och glada skratt. Jag minns hennes omsorgsfulla händer runt mina, när hon var orolig för mig.
Jag måste påminna mig om allt detta, för att jag inte vill att allt det där ska falla i glömska, för att ingen ska kunna göra henne till en sämre människa än hon är, för att hon begått detta brott. Även om vi just nu lever i en gråare verklighet, så vill jag ändå inte att det ska ställa hela hennes tidigare liv i en sådan skugga, för resten av våra liv. Hon har begått brottet i skuggan av den person hon är, i skuggan av ett missbruk som för en tid måste ha slagit hål på allt hon trott på och allt hon lärt mig.

Det är en vetskap och en insikt som gör ont, men jag är ändå glad att hon kommit till detta. Jag är glad och tacksam att hon visat mig att livet inte är den saga vi ibland kan önska oss. Den innehåller så mycket mer glädje och så mycket mer sorg!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,