I morgon är det dags. Igen. Jag och barnen ska resa till mamma. Vi har fått ett dygn i den eftertraktade besökslägenheten på Hinsebergs Kvinnoanstalt. Det känns bra. Det känns fint att få möjlighet att träffa mamma så här snart inpå julen. Det som är trist är att vi inte kan ta med något julgodis alls in till henne. Av det som barnen bakat och gjort. Men jag vet. Det är en anstalt och även om det känns fånigt, så vet jag ju att det finns skäl till att det finns de regler som det finns.
Jag har börjat acceptera situationen. De tunga stunderna är färre och inte fullt så avgrundsdjupa. Jag är anhörig till någon som fått ett långt fängelsestraff. Min mamma kommer att komma ut. Min mamma kommer att fortsätta sitt liv. Min mamma har en familj som älskar henne, det är mer än vad många har att komma tillbaka till.
Vi som är anhöriga vet också att vår kärlek och omtanke är besvarad. Det är mer än många känner som har anhöriga som sitter inlåsta. Jag säger inte att det är lätt. Jag säger att det går att lära sig acceptera en situation som man inte kan påverka så mycket själv när man väl hamnat här, där vi har gjort. Det går att lära sig leva med en situation där en anhörig fått ett långt fängelsestraff. Det går att fortsätta känna kärlek, att stötta varandra. Det finns hopp, det finns en framtid.
Ibland känner jag fortfarande den där lilla taggen av smärta, sticka till inom mig. Men smärtan planar ut och det intensivt onda försvinner på några ögonblick. Kvar finns ett tomrum, ett tomrum där saknaden av min mamma fyller mitt inre. Saknaden av det vi hade INNAN. Saknaden av hennes värme, hennes personlighet och saknaden av att ha sin mamma nära tillhands.
Det är inte någon självklarhet längre, det är något jag lärt mig att inte ta för givet. Jag ska fira julen igen, med min mamma i fängelse, för andra året i rad. I fjol hade jag någon slags förhoppning om att hennes permissioner skulle ha börjat komma igång innan denna jul. Så blev det inte.
Men det bör de ha gjort tills nästa jul. Tills dess ska jag ta tillvara på de stunder jag får med min mamma. Jag ska besöka henne i morgon och ta tillvara på att få tillbringa drygt ett dygn hos henne, så här några dagar innan jul.
Önskar en riktigt GOD JUL till er alla.
Andra bloggar om: Acceptera, Hinseberg, Kvinnoanstalt, Kvinnofängelse, Besök, Jul,
18 Dec 2007 at 12:18
Hej!Jag glädjs med Er,Ni får vara ett dygn tillsammans innan jul!
Du skriver att du acepterar situationen,eller att du börjar aceptera.
Jag acepterar också min situation,att ha en ung son i fängelset,sex år till.Det här är andra julen för oss utan honom,andra julen för honom inne på en KVA.
Jag har också varit tvungen att aceptera det att ibland vill han ha kontakt med oss,ibland inte.
Han vill inte ha vårt besök före jul.Smärtsamt.
Han har skickat julkort till oss och vi till honom.Han tar emot besök av sina fyra syskon, men just nu inte av oss föräldrar.
Jag vet att allt i livet är förändreligt,ingenting varar för evigt.Närsomhelst kan positiva saker hända.Närsomhelst är vi tillsammans igen.Våra kärleksband är starka.
Att ha en nära anhörig i fängelse…det går inte att beskriva för någon som inte ha upplevt det själv.Du upplever det…jag upplever det..vi är många…och vi har överlevt.
Kramar och varma tankar till dig!
18 Dec 2007 at 13:33
Hoppas både du och din familj och din mamma får en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år ! Oavsett.
18 Dec 2007 at 20:09
God jul til deg og mamma.
Jeg leser denne bloggen jevnlig,
har gjort det lenge.
22 Dec 2007 at 07:03
Hoppfull: Tack för din öppna, varma och insiktsfulla kommentar! Ja, det här är ju andra julen för oss också utan min mamma. Det där med att inte ta emot era besök, gör mig ont att läsa, samtidigt hoppas jag ni förstår att det kommer sig av att er son inte klarar av det.
Min mamma säger alltid att det är mest smärta efter ett besök. Att det är svårt och tungt och ledsamt och smärtsamt efter ett besök från närstående. Eftersom er son skickar julkort till er (vill alltså inte bryta kontakten), men tar emot besök av sina syskon så tolkar jag det som att just föräldrarbesöken är de som är mest smärtsamma. Kanske påminner ni allt för mycket om glädje, kärlek och närhet? Hur som helst så tackar jag så mycket för din kommentar och önskar er alla en fin jul!
Filippa: Tackar så mycket för det och önskar dig detsamma!
fr.martinsen: Varmt tack och önskar dig detsamma!
15 Jan 2008 at 16:34
Hoppas att besöket var underbart för er, och att ni hittar tillbaka till den vanliga rutinen när ni kommer hem, trots smärtan som finns ett tag efter att man varit tvungen att åka hem och när man måste lämna dom man älskar mest kvar. Men för mig på nåt sätt så kändes det bättre när min bror hade restriktioner på häktet för att man inte fick prata och för att man inte fick ses, eller jo jo övervakade samtal finns ju men det var inget vi ville ha pga förnedringen att ha en plit brevid sig som lyssnar på våra samtal.Saknaden var ju på ett annat plan då när man inte fick ses men det vart och blir ju tusen gånger jobbigare när man får ses och måste lämna! . Det som är enklare om man får säga så alla tar det ju olika men detta är min personliga åsikt, är när personen ställer in sig och man vet när han/hon kommer hem självklart varierar det ju beroende på straff längd det är ju jäkligt svårt att se slutet när man har många år framför sig. Det är ju det som jag ansåg vara värst under den långa häktningen att man levde i en ovisshet. Att man inte visste nåt. Det enda man vill det är ju att få vet allt och på det sättet upplever jag nu eller under den tiden min bror suttit på anstalt att det är lättare för alla kort är på bordet och man vet när han kommer hem.
Men en fråga hur lång besökstid har ni om ni inte får låna lägenheten ? är besöken övervakade på hinseberg? min bror är just nu på öppen anstalt och kommer hem på lördag hans besök är 4 timmar på helger och övervakade på vardagar, vi har inte varit på övervakat besök där men på häktet var det ju endast 30 min/övervakat under restriktioner och en timme när restriktionerna släpps.
Till HOPPFULL ta det inte personligt att han inte vill ses det är alldeles för jobbigt känslomässigt för honom och jag förstår sitsen då min bror sagt ifrån gällande besök han beskriver det som att man förstör hans rutiner. För fast han är eller dom är inlåsta så har dom ju sina rutiner och han min bror tycker att det förstör hans dag då han lider så mkt när vi går. Det gör ju ont självklart för att man endast tänker på sin egen saknad men försök att tänk att försöker få det sin rutin på livet där inne och det betyder absolut inte att han inte saknar och älskar er för det tvivlar jag inte på att han gör. Men grabbar e annorlunda ge han tid att läka ihop och bygga upp ett försvar. Lycka till !
Det är faktiskt det som jag anser är så sjukt i vårt samhälle att folk som inte har erfarenhet av dessa situationer tror att våra anhöriga är monster som inte känner nåt för så är det inte.
Dom tror att en anstalt är en fritidsgård och gnäller på oss för att vi gnäller, absolut dom sonar sina brott men straffa inte oss anhöriga mer för vi tar varenda dag tillsammans med den straffade deras straff för det brott dom begått är även vårt straff, då vi lever igenom våra kära familjer som sitter inspärrade vi gråter när dom gråter och vi ler när dom ler.
Döm inte människan för brottet döm handlingen.
all min kärlek till er oavsett vilken sida av grinden ni står på !
Kram Pia
19 Mar 2008 at 17:34
Så fint att ni delar med er av er tankar, du verkar så stark… Min pojkvän greps för en månad sen och nu väntar ett lååångt fängelsestraff. Jag förstår inte hur jag ska orka med det… Det verkar så fruktansvärt tungt och jag kan inte ens föreställa mig att vi inte kommer att kunna ses under normala förhållanden på så lång tid. Hur fan orkar man?
23 Mar 2008 at 09:59
Rockdoll
DEt e bara så att man orkar! man har inget val man måste orka..
HUr länge ska han sitta?!
Kämpa på en dag i taget…