Någons mamma-Någons dotter

(Klicka på bilden för full storlek)

Känslor som är starka och ändå avtrubbade kan vara väldigt svårt att beskriva. Därför blir besöket till mamma så svårbeskrivet. Först sitter man där på bussar och tåg och ser fram emot att träffa henne, krama henne, se henne, känna på henne och höra hennes välbekanta röst. Man sitter där och förväntningarna stiger. Sedan ska man göra den där proceduren som är så enkel och ändå så svår. Bli kollad. Lämna in legitimation. Hänga av sig allt i skåpen. Låsa in. Genom metalldetektorn, som alltid tjuter p.g.a. metall inne i skorna, ett smycke, byglarna i BH´n ett spänne, eller liknande. Alltid samma nervositet när de kollar. ”Tänk om de tror att jag har med mig något som jag inte får”…

Sedan lämna in de saker man ska gå igenom innan det efter besöket någon gång ska lämnas till mamma. Skriva under kvitton på det man lämnar in. Skriva under papper för fängelsets säkerhet…

Vi blev mycket väl bemötta. Det lilla barnet vi hade med oss fick en liten nalle. Vi fick gå in och vänta i ett fint besöksrum. Nytt. Allt ser nytt och fräscht ut. Leksaker till barnen. Te och muggar… Ändå är allt så främmande… Jag gömmer undan de framlagda papperslakanen och kondomerna för att inte barnet ska leka med dem.

Det där bemötandet är så enormt viktigt. Jag undrar hur många av Kriminalvårdens personal som är medvetna om det? Vi kommer dit i ”underläge”, vi är redan dömda, eller åtminstonde så känns det så. Bara genom situationen att vi måste kontrolleras. Vi gör det så gärna. De flesta av oss är beredda att gå genom eld och vatten för dessa besök. Ändå är det något inne i själen som gör ont när vi gör det. Jag vet; det måste göras. Ändå gör det ont. Att inte vara betrodd, att vara en anhörig till en kriminell.

När mamma kommer; kramar och pussar. Jag kramar men jag vet inte hur kramen känns, för allt är så främmande omkring att jag glömmer känna efter. Efteråt undrar jag hur den var?

Vi blir visade till ett lite större rum. Mamma har med sig bullar hon bakat och hon har med sig läsk och kaffe. Hon har med sig sockerkaka som en annan kvinna har bakat och fantastiska smörgåsar med kött och ägg och sallad på som ytterligare en annan kvinna bakat.

Barnet kramas med mormor och leker en stund. Vi pratar med vår mamma. Jag och min bror. Jag ser hennes fåror och rynkor och hur hon åldrats och ändå är det tryggaste ansikte jag vet, med den mjukaste famnen jag känner. Och i min kropp strömmar förtvivlan. Och glädje. Och sorg. Och så enormt mycket kärlek att jag nästan spricker.

Jag babblar om en massa saker som saknar vikt, för allt det där jag ville säga till mamma, som jag tänkt i flera månader nu, som jag tänkte hela vägen i tågen och på bussarna, de orden är bara bortblåsta och jag pratar för att jag inte längre vet vad jag egentligen ville säga.

Vi fikar, spelar memory med barnet, vi pratar och babblar. Kommer in på ämnen som vi avslutar för att vi vet att vi inte hinner diskutera klart, för att tiden kommer att rinna ut… Tiden…tiden… den kommer att ta slut!

Hinseberg står kvar, mamma ska stanna kvar. Våra hem och våra liv står kvar, men tiden har runnit ut, tiden har tagit slut. Mamma börjar städa undan efter oss, slänga sopor, lämnar över alla bullar och gottor som blivit kvar, för hon får inte ta dem tillbaka, trots att det är hon som haft de med sig, de måste vi ta med, eller så kasta.

Det knackar på dörren, den låses upp. Besöket är slut, det är dags att gå. Nu får jag en ny chans att krama, men blir så upptagen av att vi alla ska hinna kramas och att vi måste gå, att jag åter glömmer bort att känna efter hur kramen känns…

Vi går ut, hämtar ut ett paket mamma gjort till barnet, hämtar våra kläder i skåpen, legitimationerna i luckan i utgången. Barnet vill öppna paketet som är från mormor, men vi hinner inte, för vi måste hinna med tåget och vi måste gå. Paketet med en stickad tröja i vackra färger och mönster. Som min mamma gjort. Som mormor gjort till sitt barnbarn.

(Klicka på bilden för full storlek)

Vill beskriva besöket till mamma, men finner inte riktigt ord just nu… En kort sammanfattning är; Glädje, kärlek, samhörighet, främmandeskap (miljön), skratt och sorg, men när man går därifrån… bara tomhet. En sådan obeskrivlig tomhet…

Som min bror sa när vi lämnade henne kvar; ”De här första 15 metrarna när man går, är de svåraste stegen…”

Ca: 8 timmars resa tur och retur för 2½ timmes besök. Det blir koncentrerade och dyrbara minuter… Man försöker ta tillvara på varje sekund och ändå… när man går därifrån… så mycket man glömde säga…

Skriver mer när jag finner orden…

Jag ser verkligen fram emot att träffa mamma idag. Det ska bli så härligt att se henne igen. Telefon och brev i all sin ära, men det räcker bara en stund. Sedan vill man träffas på riktigt, kramas och se varandra i ögonen. Resan är lång och dyr. (3½ timme dit och 3½ timme hem) Det blir dyra 2 ½ timme (själva besökets längd), men jag ska försöka ta tillvara på varje minut.

Precis idag är det ett år sedan min mamma blev gripen. Precis, exakt idag har hon suttit frihetsberövad under ett helt år. Tidigare har ett år inte varit ett så långt tidsperspektiv för mig, men nu har ett år fått en helt annan innebörd.

Jag är glad att jag kunnat skriva i denna blogg under detta år, hur konstigt det än kan låta, så har den fungerat som en ventil. Som ett sätt att bearbeta en massa känslor och bolla en massa tankar. Jag är tacksam för det. Jag är också tacksam för att det finns en massa människor som läser och som faktiskt FÖRSTÅR vilka tankar som finns bakom orden.

På Söndag ska jag besöka mamma. Det blir i ännu en ny värld för oss båda att möätas i. Hinsebergs kvinnofängelse. Ändå finns det ingenting på denna jord som skulle kunna hålla mig ifrån att vilja besöka min mamma. För hon är ju fortfarande den där mamman som jag inte skulle vilja byta ut mot någon mamma i världen.

Människan är en fantastisk varelse. Det finns så många olika vinklar och djup i en människa. Jag tycker att min mamma är ett fantastiskt exempel på detta. Det motsägelsefulla och ändå självklara i att människan har så många sidor.

Att man faktiskt KAN sitta dömd och inlåst för att ha begått ett grovt brott, samtidigt som man ändå kan vara så till bredden fylld av kärlek, empati, känsla för rättvisa och med en enormt massa klokhet.

Jag hoppas bara att åren ska gå lite fortare nu…

Först idag fick vi besked om att jag och min bror kan besöka mamma på Söndag. Vi bestämde med mamma redan för några veckor sedan, men det blev besked först idag. Lite kort varsel för oss, för att ordna med barnen, resan och en massa annat, men vi är ändå så glada att äntligen få besöka henne att vi kunnat finna oss i nästan vad som helst. Nu är det drygt två månader sedan vi träffades och det känns som minst sex månader sedan.

Jag saknar henne. Jag längtar så!

Mamma svarar här på kommentarer. Det finns också länkar till de kommentarer hon besvarat, för att det ska vara lättare att följa det hon besvarar;

Svar på kommentaren; ”Sluta gnäll” (kommentar nummer:2) :

Jag måste få säga att det var mest gnäll på ”sluta gnäll”. Det är lite förvånande att just den typ av svar som du ger, är så långt ifrån bloggens innehåll. Den blogg du svarade på handlade ingenting om mig eller min situation på Hinseberg. Den handlade om unga flickor i fängelse!!

Det du skriver är snarare en ganska gnällig åsikt om att sitter man i fängelse så får man inte ha några åsikter eller uttala sig överhuvudtaget. Tyvärr, det ingick inte i domen så du får nog finna dig i att jag fortsätter att tycka och uttala mig, bland annat i min och min dotters blogg.

Du får gärna kommentera. Men vill du bli tagen på allvar får du väl kommentera innehållet i bloggen i stället för att gnälla över den och bara skriva som motargument att jag sitter i fängelse. Det vet ju alla och det är ju utifrån det jag skriver mina bloggar.

Slutligen tycker jag att din lilla kommentar innehöll mer gnäll än alla mina bloggar tillsammans. Så se upp så du inte slutar som en gnällkärring. För mig är en gnällkärring en som klagar och angriper utan att ha något att säga. Du är farligt nära den definitionen.

Svar till Kristina Grahn´s kommentar (kommentar nummer:2):

Ditt svar var så fint! Tack för det!!

Kommentar till min dotters blogg: 

Det är bland de vackraste jag läst. Jag blir glad och tacksam för att du finns. Ledsen för att jag orsakat dig sådan sorg.

Smärtan med att sitta i fängelse blir så tydlig. Den är mest av allt att vara avskild från er barn. Tyvärr tvingas ni dela den smärtan. Av allt dumt jag gjort ligger det mest oförlåtna där; att jag tvingar er dela min smärta.

Svar till Vendettanbettan´s kommentar (kommentar nummer:3):

Du har rätt! Det finns några, inte många, men några få som jag håller avstånd till här inne. Jag vet att de behöver hjälp mer än oss andra, men jag är inte den personen som kan ge dem den hjälpen. Så jag gör som du säger och aktar mig.  

Mammas senaste blogg är daterad Torsdagen den 15 Februari 2007;

Respons på mitt bloggande från fängelset!

Det är nu väl känt att jag bloggar. Dels har jag väl själv berättat det för någon. Men det är lika vanligt att folk här har anhöriga på utsidan som läser mina och min dotters bloggar. Alla har upp till dagens datum varit väldigt positiva. Någon har gått in på bloggen för att se hur vi har det, när dottern inte hört av sig på länge. En nyanländ frågade vem bloggaren var?

Själv har jag svårt att se hur mitt bloggande tar sig ut. Ibland tycker jag att jag bara upprepar mig och är lite tråkig. Så sanningen att säga gör det lite gott att få den uppmuntran jag ofta får av medfångar. De har anhöriga som tycker att bloggen är ett stöd för dem, och det känns verkligen bra. Här inne har jag börjat få två typer av kommentarer:

”Det här tycker jag att du ska skriva om i din blogg. Gör det!”

Den andra kommentaren är:

”Jag dödar dig om du skriver om det här i din blogg!”

Det sista är när någon tycker att de har gjort bort sig riktigt. Då brukar jag skoja och säga att det är klart att jag ska skriva om det här i detalj med ditt fullständiga namn utsatt och allt…

Men tyvärr, alla de där små roliga historierna är svåra att sätta på papper. De är stundens skratt och glädje, svåra att återge, men ni ska veta att de finns. Ibland är de säkert så interna att folk på utsidan har svårt att se humorn.

Naturligtvis när jag någon gång skriver om medfångar försöker jag skriva så att ingen kan peka ut dem.

Men nog är det lite roligt att mitt bloggande har blivit lite av en kollektiv angelägenhet här inne. Både bloggarnas innehåll och kommentarer blir ofta diskuterade. Vi ser naturligtvis inte lika på allting, men det väcker både tankar och känslor över vår situation. Jag tror det är bra.

Mammas senaste blogg är daterad den 13 Februari 2007;

                  SNYLTAREN.

Vi har en snyltare bland oss. Det vill säga en som har lika mycket, eller lika litet som vi övriga, men endå försöker att leva på oss.

I stort sett är villkoren här lika för alla. Vi har samma summa pengar att handla för. De allra flesta är rökare, så merparten av pengarna går till cigaretter. De som inte är rökare får naturligt nog lite mera pengar att röra sig med.

När det kommer någon ny är de flesta här generösa att dela med sig av ciggaretter, frimärken och telefonkort. När den som kommit ny har kommit ifatt med sin ekonomi betalar den igen.

Men nu har vi en som varit här ganska länge och ständigt ”lånar”. Hon handlar mer än de flesta av oss när det gäller sådant som är ganska oviktigt, t.ex. godis. Sen lånar hon ciggaretter av oss eller ”får jag röka sista med dig.” Jag är inbiten rökare och känner alltid sympati med folk som är utan röka. Jag har absolut inga svårigheter att dela med mig av ciggaretter om någon är utan. Så naturligtvis har jag varit en som ”lånat” ut både en och flera ciggaretter.

När jag så småningom började irritera mig över att hon lånade dagen efter kiosken, trots att hon haft möjlighet att handla så mycket annat, men glömt cigaretter. Inte heller betalades något tillbaka. Då har hon gått vidare för att röka på nästa person. Nu är hon väl skyldig alla här cigaretter och kraven att hon skall betala tillbaka igen är högljudda. Folk är minst sagt irriterade. Själv låter jag det passera som en lärpenning. Är man snäll och generös kan det lätt utnyttjas och så står man där och känner sig lite dum. Det som kanske är bra här inne är att den som sätter i system att använda andra människor ganska snart blir avslöjad. Den förbrukar snabbt det lilla antalet människor som finns här inne. De ”dumma” blir ett antal och då vänds ilskan tillbaka till den som utnyttjat snällhet.

Att utnyttja genorösitet hos snälla människor har jag sett så ofta på utsidan. Ofta står den utnyttjade kvar som en idiot medans den som tagit för sig bara går vidare till nästa offer. Den som tagit för sig framstår nästan som lite smartare. På utsidan handlar det naturligtvis om lite större värden än några cigaretter, men attityden är densamma. Att vara snäll, hjälpsam och generös kan bli detsamma som att vara dum. Att vara girig, utnyttjande och hänsynslös kan ses som smart. I en värld med miljarder människor går den ”smarta” vidare till ytterligare parasiterande. Den ”dumma” står kvar, lurad på det den hade.

Fördelen med en avdelning på elva personer är att den ”smarta” bara har tio andra att parasitera på. Den blir snart avslöjad. Ganska snart står hon avslöjad och det är tack och lov den som beter sig illa som framstår i sin verkliga personlighet. Nog är girighet och dålig kamratskap tråkigt. Det sårar många människor. Det för att godhet omprövas och människor bestämmer sig för att bli både hårdare och mindre generösa, både med sig själv och vad de äger. När vi möts av små hänsynslösa gärningar kan det få ganska stora konsekvenser på vår personlighet. Vi bestämmer oss för att bli hårda för att skydda oss.

Jag antar att det inte får de konsekvenserna här inne. I vår lilla grupp blev det så tydligt vad som var rätt eller fel. Med lite tur så kanske det är någon som känner att det är hennes beteende som inte gick hem och blev någon fullpoängare. Möjligen är det några som kommer att få igen lite cigaretter efter fredagens kioskbesök. Man kan ju hoppas mer av mänsklig upprättelse än för några cigaretters skull. Förmodligen är detta rätt miljö för att den personen som har gjort fel är den som ser över och ändrar sin personlighet i stället för tvärt om.

Mammas senaste blogg är daterad: Måndagen den 12 Februari 2007;

Att vara inlåst och mista en närstående.

Jag fick brev från en vän som sitter på en annan anstalt. Hon har precis förlorat en nära anhörig. Det är det absoluta skräckscenariot när man sitter här inne. Ensam med all smärta och sorg när de låser cellen på kvällen. Hon vet inte om hon får tillstånd att delta på begravningen. Det är också en smärta, att inte få delta. I vår traditionella begravningsrutin tror jag att det finns många moment som hjälper oss att förstå och kanske delvis acceptera att vi förlorat någon vi älskat. Begravningen i sig blir en del av sorgeprocessen.

Jag förlorade själv mina föräldrar medans jag satt på häktet. Jag satt med restriktioner när det hände. Jag skulle eventuellt få delta på begravningarna, men i så fall endast med två vakter. Jag avstod av hänsyn till den övriga familjen. Just det att jag inte var där tror jag har bidragit till en overklighetskänsla över att de är borta. Det är snart ett år sedan de dog, men jag har fortsatt svårt att ta det till mig.

En annan sak som jag tror bearbetar sorgen är att man delar den. När man förlorar en älskad person samlas man med övriga som hade en relation till den döda. Man pratar om den döda och gråter över den döda tillsammans i en gemensam sorg. Även det helar.

I cellen intill mig sitter en kvinna som förlorade sitt barn under häktningstiden. Hon är stark och dagtid fungerar hon överrsakande bra med oss övriga. Jag förvånas ständigt över att hon orkar. Men på kvällar och nätter hör jag henne. Då gråter hon otröstligt och det gör så ont i mig att höra henne. Det värsta är att just då är vi inlåsta i varsin cell. Jag hör den bittraste gråt och sitter här helt hjälplös utan att ens kunna erbjuda en axel att gråta mot.

Den smärta hon genomlever är för mig den värsta av smärtor. Den hjälplöshet jag känner inför hennes sorg är också stor.

Det finns en anledning till att min största rädsla härinne handlar om dem på utsidan. Om de bara har det bra, klarar jag mitt straff här på insidan.

Idag fyller du år! 54 år. Förra året kom du på besök dagen efter du fyllde år och jag bjöd på tre-rätters-middag och vi firade dig.

Du stannade hela helgen och vi pratade och pratade. Det var sista gången jag såg dig i frihet. Några dagar senare (när vi skulle ha träffats igen) blev du gripen av polisen.

Jag undra hur många födelsedagar som ska passera innan vi ska kunna fira dig i frihet igen? Jag älskar dig så mycket och jag önskar dig en fin födelsedag…

Mammas senaste blogg är daterad Söndagen den 12 Februari 2007;

Skvaller på Kyrkbacken.

Igår var det kyrkdag. Det vill säga ett par Söndagar i månaden (minst en) får vi gå i kyrkan i en lokal som är iordningställd som en kyrklokal inom området. Kyrklokalen är så välfylld att en präst i våra annars så tomma kyrkor under Söndagsgudstjänsterna skulle drabbas av avund.

En del av orsaken till detta kyrko-intresse är att detta är det enda stället där Riksmottagningens fångar får träffa övriga fångar på anstalten. 

Vi träffas och sitter med varandra och nu ges ju ett alldelens utmärkt tillfälle att få prata. Eftersom Riksens fångar ska utplaceras och få sina villkor är vänner som är fågna på andra avdelningar nyfikna på hur det går; ”Får du bra villkor?” ”Vart hamnar du?” ”Finns det någon möjlighet att du hamnar hos oss?”

Frågorna måste inte bara besvaras utan att vi på Riksen har många frågor till medfångarna på andra avdelningar; ”Sitter de på en bra avdelning?” ”Vad sitter det för folk på de andra avdelningarna?” Sen ska det diskuteras om de som redan är inne i systemet har fått några nya möjligheter, eller vad sista avslaget berodde på…?

Ja, för att säga det enkelt så är det ingen brist på samtalsämnen. För att ge ytterligare en beskrivning är det oftast svårigheter för prästen att göra sig hörd. Idag avbröt hon sig mitt i predikan och vädjade till vakterna att vi skulle få en 10 minuter ute på ”kyrkbacken” efter gudstjänsten, så att vi skulle få en chans att prata. Enigt vände sig alla fångar mot vakterna och nickade samstämmigt; ”där hör ni”… Och det blev så. I stället för att snabbt och motvilligt fösas tillbaka till våra avdelningar efter gudstjänsten fick vi stå kvar utanför gudstjänst-lokalen i åtminstone 10 minuter. Jag lovar er; det både skvallrades och pratades, pratades och skvallrades så det stod härliga kring.

Vi var alla eniga när vi återvände till våra avdelningar att det hade varit en härlig gudstjänst. Vi kände oss alla uppfyllda och glada. För mig fick gamla tiders gudstjänst en ny förståelse. Det är inte underligt att folk förr i tiden drog till kyrkan varje söndag trots att de bodde obekvämt långt bort. För vem vill missa den trevliga avslutningen på kyrkbacken?

Mammas senaste blogg är daterad Torsdagen den 8 Februari 2007;

Vi får inte prata med grannarna.

Jag undrar hur många av er som hejar på era grannar och kanske småpratar med dem ibland. En del av oss gör det av artighet, några av oss avstår kanske i rädsla eller av integritet. Men jag är övertygad om att de allra flesta hejar när de möter bekanta och kanske också stannar upp för att växla några ord. Ibland gör vi det av artighet, men förhoppningsvis gör vi det ofta därför att vi bara blir glad att träffa en vän eller bekant.

När man sitter på Riksmottagningen är de avdelningar vi är ombyggda med, det närmaste vi kan komma grannar. De är inte bara de som bor närmast oss utan också kvinnor i vår egen situation. Vi får inte hälsa på varandra och absolut inte prata med varandra. I mina ögon är det lite oartigt, men det är trots allt möjligt att leva med. Vad som är värre är när man träffar bekanta och varken får hälsa eller prata med dem. När man, som jag, har suttit på häktet i nästan ett år har man lärt känna många av de kvinnor som senare, liksom jag, flyttats hit. Jag har till och med en bekant här som jag har känt från utsidan, vi har känt varandra i sådär arton år. Men vi får varken hälsa eller prata med varandra. Däremot får vi skicka brev till varandra.

När jag frågar om orsaken har jag fått till svar att Riksmottagningen inte tillhör Hinseberg, så egentligen sitter vi inte här!! Det blir lite, eller snarare mycket löjligt när jag står ansikte mot ansikte med min bekant. ”Tyvärr, jag kan inte hälsa för jag är egentligen inte här!!?”

Igår hämtade två av fångarna från Riksmottagningen maten och sprang på en fånge från en annan avdelning. De är gamla bekanta, så några ord växlades där i mötet. De blev ordentligt utskällda av den medföljande vakten, på grund av regelöverträdelse.

Jag säger vad jag anser; vilket larv!! Här ska vi så småningom slussas ut till samhället, förhoppningsvis till ett ”vanligt” liv. Och så konstruerar anstalten regler där vanligt hyfs och brukliga normer förbjuds.

Snacka om regler för reglernas skull eller till och med regler som motverkar gott socialt skick.

Detta kan verka som en småsak, men när man lever länge med något så töntigt, då blir det ett irritationsmoment. Dessutom är detta bara en bland många regler, som motverkar normer som är rätt vanliga i vårt dagliga liv på utsidan. Fråga mig inte varför? För förklaringarna vi får är nästan alltid svårare att förstå än reglerna.

Mammas senaste blogg är daterad: Måndagen den 5 Februari 2007;

Får man ha roligt i fängelset?

Det har kommit ett nytt gäng kvinnor hit. Eller rättare sagt; stor del av gruppen har bytts ut under de sista två veckorna.

En del går, som man kommer att sakna djupt i sitt hjärta. En och annan önskar man naturligtvis att komma på samma avdelning som. Det finns också några som man drar en lättnad suck över att de flyttat. Personkemin har helt enkelt inte stämt till 100%.

Den grupp som vi blivit under de sista två veckorna är en riktigt bra grupp. Det vill säga; vi fungerar verkligt bra tillsammans. Så mycket skratt och vänlighet som präglat den här helgen är en gåva. Vi har haft så roligt tillsammans att jag nästa glömt att jag sitter i fängelse.

”Får man ha så här roligt när man sitter inne?” Frågade en medfånge och skrattade så att tårarna rann. Vi var ganska eniga om att det inte var det som förväntades av oss. Men vad gott det är när man kan glömma det som tynger en och känna glädje i nuet.

Det är många dagar kvar. Det kommer att gå upp och ner. Jag ska snart byta avdelning. (Kanske till och med fängelse om de skickar mig till Ystad.) Hur det blir på det nya stället vet jag inget om. Men de dagar jag har kvar här ska jag njuta av; att vi har det bra tillsammans.

När någon man älskar med hela sitt hjärta, har det svårt eller mår dåligt, så vill man gärna uppmuntra den personen. Oavsett varför. Att personen själv satt sig i den situationen, gör ju inte att den per automatik mår bättre.

Jag känner min mamma så väl. Jag vet att hon mår dåligt just nu. Ibland när jag känner hennes sorg, hennes känsla av att ha nått den absoluta botten, utan hopp om förändring på så länge, så länge… så vill mitt hjärta nästan brista.

Jag känner skuld. Inte för det hon gjort, utan för att hon gett mig så enormt mycket och hon har funnits där och hon har stöttat och tröstat alla gånger jag haft det ont eller svårt av livet. Hon har gjort det förbehållslöst. Med öppet sinne och öppet hjärta. Ibland har hon gjort det för att jag farit illa. Ibland för att jag själv försatt mig i en svår situation av olika anledningar. Men hon har alltid funnits där.

Mitt dåliga samvete kommer sig av att jag inte kan ge henne tillbaka allt hon har givit. Jag kan inte ge henne glädje just nu, ingen tröst och inget hopp…

Jag brukar säga att detta bara är en liten del av ditt liv. För att uppmuntra henne.  Min mamma vill inte ha det där att man tycker synd om henne. Martyrskap är bland det absolut värsta hon vet. Min mamma kommer aldrig att vara en martyr. Hon skriver ofta i bloggen att hon är beredd att ta sitt straff och att hon har accepterat.

Ändå vet jag. Att hennes hjärta gråter. Inte mest av allt för sin egen skull. Utan för våran. Hennes barn och barnbarn.

Hur tröstar man sin mamma som ska avtjäna ett 7-årigt fängelsestraff? Jag kan inte säga; ”tiden kommer att gå fort”, eller ”Det här är snart över”…  Det handlar om år av instängdhet, avsaknad av närhet till de som hon håller kär.

Det enda jag har att säga är att jag finns här. Jag väntar. Jag längtar. Men jag finns här, för dig mamma!

Mamma´s senaste blogg är daterad den 4 Februari 2007;

Positiva nyheter.

Något positivt hände härom dagen. Kanske ni minns att jag var upprörd över att en väldigt ung kvinna satt här på Riksmottagningen. Hon har flyttats till en mindre avdelning. En avdelning med färre intagna och större personaltäthet. Det känns bra. Fortfarande har vi mycket unga kvinnor här. I hennes ställe kom någon som bara var något år äldre. Men den unga kvinnan som flyttades kändes speciellt skör. Det var bra att hon flyttades.

Men på sikt måste naturligtvis den största orsaken till det här problemet lösas. Nämligen att ingen som är dömd till mindre än fyra år har något här att göra. Genomför den regel som gäller för männen att deras Riksmottagning bara tar emot dem som är dömda till 4 år eller mer. Varför skillnaden finns är en gåta. Men en av de allvarliga konsekvenserna är solklar: tungt kriminella blandas med unga kvinnor. Jovisst, det finns en och annan riktigt ung kvinna som är dömd till fyra år eller mer, men det är lyckligtvis undantag.

Vi behöver en jämnlikhet mellan könen även i Kriminalvården. Inte minst för de unga kvinnornas skull.

Mamma´s senaste blogg är daterad: Lördagen den 3 Februari 2007;

Mina villkor.

Mina villkor är hårda. Det kommer att dröja länge, länge tills jag kan följa någon planering. Just nu känns det som att min styrka får finnas i att överleva dag för dag. Det får gå och jag får försöka göra det bästa av situationen. Vad det innebär har jag svårt att se just nu. Det hela känns som att gå in i en enda lång väntan.

Mammas senaste blogg är daterad; 1 Februari 2007:

Ojämnlikt på Riksmottagningarna mellan män och kvinnor.

Det sitter några alldelens för unga flickor här. En av dem är extremt ung. I mitt gamla mormors- och farmors-hjärta gör det mig ont att se dem här. De har ingenting här att göra. Om samma lagar som gäller för männen också gällde kvinnorna skulle de inte finnas här. Då skulle de förhoppningsvis befinna sig på en behandlingsavdelning för sitt missbruk. Det finns två behandlingsfängelser för kvinnor och en behandlingsavdelning här på Hinseberg. Dessa två unga kvinnor är narkomaner och borde sitta där. Oavsett att det är fängelse så finns där en inriktning på att hjälpa. Det bör finnas en inriktning att ge de yngsta förtur.

I mina tankar ska inte dessa unga kvinnor få möjlighet att utöka sina kriminella kontakter alls. I ett fängelse är detta en omöjlighet att förhindra, då bör fängelset ha system som gör dessa kontakter till minst omöjliga. Alltså borde aldrig dessa flickor ha kommit till Riksmottagningen eller till en normalavdelning här på Hinseberg. De borde omedelbart efter att domen var fastställd, fått plats på ett fängelse/avdelning som bedriver behandling.

För att spetsa till det; på Riksmottagningen passerar de kvinnor med de strängaste straffen från hela Sverige. Alltså kan man säga att Sverige´s ”farligaste” kvinnor passerar denna avdelning. Vad har två unga kvinnor, den ena har precis lämnat tonåren, här att göra? Deras brott är i jämnförelse med oss andra, bagatellartade. Narkotikabrott (som döms hårt) oavsett att de i dessa två fall är direkt kopplade till deras missbruk. I det ena fallet är det inte ens stor mängd och där finns ingen egen vinning eller ens planering i brottet. För den andra är det ett antal småbrott och ett våldsbrott under rus som slagits samman att ge en strafftid på två år. Jag säger inte att de ska befrias från ansvar. Jag säger inte ens att de inte ska sitta i fängelse. Vad jag menar är att fängelsestraffet ska special-skräddas för unga dömda. De ska inte genom sitt straff få möjlighet att skapa ännu fler kriminella kontakter. Straffet ska från dag ett inriktas på behandling utifrån den problematik de har. Regeln bör vara enkel; rädda vad som räddas kan så tidigt som möjligt!!

Om Riksmottagningen för kvinnor jobbade efter samma princip som männens Riksmottagning skulle många av dessa sorgliga blandningar av unga kriminella med hårt belastade och återfallsförbrytare förhindras.

Till manliga Riksmottagningen kommer man när man har ett straff på fyra år eller mer. Till kvinnlig Riksmottagning kommer man när man har två års straff eller mer. Dessa två unga kvinnor hos oss har två års straff båda två. Med de manliga reglerna hade de alltså inte behövt utredas på Riksmottagningen.

Jag tror (och hoppas) att unga förstagångsförbrytare döms till relativt låga straff. Naturligtvis finns undantag beroende på brottet. Men generellt är det inte många unga kvinnor som döms till straff på fyra år eller mer. Så per automatik skulle en jämnlik lag mellan manliga och kvinnliga fångar skydda de flesta unga kriminella kvinnor från Riksmottagningen. Det vore bra för enligt min åsikt har de inget här att göra. Utredningen på Riksmottagninen tar mycket in riskfaktorer där samhället ska skyddas från fångars kriminalitet. För de här unga kvinnorna är denna bedömning mindre viktig än att inrikta sig på vilken hjälp de kan få mot sitt egna destruktiva missbruk och kriminalitet.

Ta bort två-års regeln som gäller för kvinnor på Riksmottagningen. Sätt unga kriminella i behandlingsprogram inom fängelset från dag ett.

Själv mår jhag dåligt när jag ser speciellt den yngsta av dessa två flickor imponeras av de äldre här och deras kriminalitet. Jag blir ledsen när jag hör dem stoltsera med sina brott och missbruk för att försöka imponera på de äldre, mer erfarna. Det här är ingen bra ”skola” när man redan har ideal som att vilja vara bäst på att vara värst. Egentligen är det ett övergrepp i sig att de befinner sig här.

Mamma´s senaste blogg är daterad Onsdagen 31 Januari 2007;

Besöksbokningen.

Besöksbokningen här på Hinseberg är lindrigt sagt omständig. Ja, den är så ömständig så det är svårt att inte se något komiskt över den.

Först måste de som vill besöka en bli godkända. Det går till så här att fången lämnar deras namn och personnummer. Efter det kollas de mot polisregistret. Om inget finns där att anmärka på så godkänns de för besök. Det är inget märkvärdigt och praktiseras också på alla häkten och fängelser runt om i landet.

Det är nu det omständiga börjar. När mitt besök är godkänt måste jag få tag på den personen och fråga när de kan komma. När jag fått en tidpunkt måste jag samma vecka lägga in om att få besöket beviljat. När jag fått avslag eller beviljat måste jag återigen få tag på besökaren för att meddela om de kan komma eller ej.

För oss som har ett tillstånd att ringa till den som ska besöka oss är det omständigt men genomförbart. För dem som har besökare som inte har hemtelefon men mobil blir det hela mer komplicerat. Vi är nämligen inte tillåtna att ringa mobiltelefon. Har våran anhöriga bara mobiltelefon får vi bara ringa dit avlyssnat tillsammans med en vakt en gång i veckan. Alltså blir bokning av besök en nästan omöjlig procedur att genomföra under en tidsperiod på en vecka. Den dåliga ordningen resulterar i att den fånge som har dessa omständigheter måste tjata på personalen om att få göra ett extra telefonsamtal.

När vi lämnar in vår ansökan om att få boka besök tar en kvinnlig personal sig an dessa ansökningar och godkänner dem efter de kö-ordningar och prioriteringar som gäller på fängelset. Detta kräver naturligtvis arbetstid från henne.

Jag kan för mitt liv inte begripa varför denna personal inte har en till två telefontider i veckan då besökare kan boka sina besök? De besökare som är aktuella för inbokade besök är ju redan godkända. Dessutom är ju direktkontakt i de flesta fall en förutsättning för raka och klara besked. Då kan ju den som bokar sitt besök direkt jämnföra de lediga tider de har för ett besök med de fria tider som fängelset har till besöksrummen. På inget sätt skulle ju detta förhindra att fängelset ändå har sina turordningar och prioriteringar.

Dessutom praktiserar de flesta häkten och fängelserna direktbokning så varför det inte genomförs här är för mig obegripligt.

Vi har sänt en skrivelse om detta till fängelsediriktören och det ska bli ytterst intressant att se vad vi får för svar.

Igår fick en av fångarna besked om att hennes besök får komma idag. Lyckligtvis har hon rätt att ringa direkt till besökaren, så hon kan ge ett snabbt besked. Men jag tänker att det inte skulle vara lika lätt för mina långväga besökare att med så kort varsel klara av att genomföra ett besök.

Mamma´s senaste blogg är daterad den 30 Januari 2007:

Bra information från Kronobergshäktet.

Vi är många här som är färdiga med vår utredning just nu. Med andra ord är vi många som föregående Torsdag eller kommande Torsdag ska upp till kollegium för att få våra villkor bestämda. Utifrån detta blir det många samtal om vad det finns för möjligheter att göra något konstruktivt av fängelsestraffet.

De allra flesta vill nog ta den hjälp som finns för att förändra sina liv. I vart fall i det här skedet. Vi är några som kommer från Kronobergshäktet. Vi har mycket kunskap om vilka alternativ som finns. Vilka behandlingsmöjligheter som finns, var de finns och hur de arbetar. Detta var kunskap och information som vi fick när vi satt på öppna häktet 8:4 på Kronoberg. När folk frågar, så svarar vi. Idag fick jag förvånat frågan av en medfånge ”Hur vet ni allt det här?” Jag förklarade och hon stod där både förvånad och imponerad över att vi fått ett sådant ”försprång”. Efter en tids eftertanke sa hon; ”Men varför får vi inte sådan information här?” Är det någonstans det är viktigt är det väl här?! Här sitter vi sysslolösa med massor av tid i början av våra straff. De flesta av oss saknar helt kunskap om vad det innebär. Likaså saknas kunskapen om att det finns olika möjligheter och alternativ till att få hjälp. Tänk så väl dessa 4-8 veckorna på Riksmottagningen kunde användas. Om vi hade kunskapen och informationen då kunde vi bli en aktiv del i att planera vår egen rehabilitering. Att vara delaktig, att inges hopp om något positivt i att förändras borde vara steg ett i en lyckad utslussning tillbaka till samhället. Varför denna möjlighet helt bortses ifrån här på Riksmottagningen är ett stort frågetecken.

Och själv är jag bara tacksam för det arbete de lade ner på Kronoberg för att ge oss denna viktiga information. Oavsett om jag får möjlighet att genomföra den eller ej så har jag en planering. Det ger lite hopp och framför allt har jag en känsla av att det är jag som tar ansvaret för förändringarna i mitt eget liv.

Mamma´s senaste blogg är daterad Måndagen den 29 Januari 2007;

Att erkänna sitt brott.

Som jag skrev innan; vi sitter elva kvinnor här. Vi är rätt olika i vår personlighet och ålder. Våra brott är varierande, men de allra flesta sitter för narkotikabrott. Antalet missbrukare är inte så stort. Till skillnad från Kronoberg där de allra flesta hade ett eget missbruk är det bara några få som har det här.

Vårt förhållande till våra brott är lika varierande. Där finns alltifrån ”det här har jag gjort och jag får stå för det” (där befinner jag mig.) Här finns många som känner sig lurade av andra och inte riktigt insåg att de begick en kriminell handling. Den gruppen är påfallande stor. Så finns det ett ”fall” som förvånar mig lika mycket varje gång. Det är en kvinna som skjutit två personer och hotat en tredje med pistol. Av de skjutna fick åtminstone den ena livslånga men för livet. Hon har ett relativt långt straff för mordförsök. Vad som förvånar mig är hennes upprördhet över att vara dömd för mordförsök. Hon hävdar att hon aldrig försökt mörda någon. Och hon är verkligen arg och upprörd över detta. Någonstans anar man att hon anser att offren för hennes skott har betett sig illa mot henne och att de är de skyldiga… Jag tror att det är ett svartsjukedrama. Egentligen tycker jag lite synd om henne. Det vore ju enklare för henne att arbeta med sig själv om hon tog till sig sin handling. Då kunde hon kanske få hjälp. Hennes brott och straff är naturligtvis inte övriga fångars problem. Men hennes attityd har blivit ett problem för oss. Hon kan nämligen aldrig ha fel. Om vi inte delar hennes åsikter, oavsett vad det gäller, blir hon arg. Jag tror att hon har låst sig totalt i sin egen betydelse i relation till andra människor.

Lite nyfiken är jag också. Om man skadat någon, hur kan man fortsätta vara så arg och vägra se att man faktiskt har skadat? Det är nog ett försvar. Jag tänker också på offren och deras bitterhet och rädslor. Bara tanken att ha en pistol riktad mot sig, skrämmer de flesta. Nog talar detta ”lilla exempel” för att Kriminalvården borde arbeta ut ett program för våldsbrottslingar. Jag vet att program finns för sexualbrottslingar. Men jag tror inte att något konkret program finns för övriga våldsbrottslingar. För kvinnor finns inget, men att det finns behov för det är det inget tvivel om.

Om X antal år är min medfånge fri. Och händer inget påtagligt skulle då inte jag vilja ”stå i skuld” till henne. Att bara låsa in är definitivt ingen lösning…