taggtrad.jpg

Jag försöker förlika mig med min mammas situation. Jag arbetar heltid, tar hand om barnen, umgås med vänner, skriver en hel del, läser böcker, lagar god mat. Försöker vidga vyerna och lyckas väldigt bra med det just nu, samtidigt som det gör mig så ont, så ont att mamma inte har det bra.

Jag förväntar mig inte att hon ska få avnjuta en hotellverksamhet, men jag önskar hon kunde känna ro inom sig. Slippa den förnedring hon beskriver. Hon är en enormt driftig och självständig kvinna. Jag tror man upptäckte det under häktningstiden. Upptäckte att man kunde ”använda” henne som en tillgång både praktiskt, känslomässigt och intellektuellt för att även ”få igång” andra intagna. Att man faktiskt såg den tillgång hon blev och utnyttjade den på ett positivt sätt, både för henne själv, hennes medfångar och faktiskt för personalen också.

Jag tror att det fick både henne och andra kvinnor på samma avdelning mer motiverade till att göra något ”bra” av sitt straff.

Det är Hinsebergs stora förlust att de inte vill se dessa individer som just individer. Att man utgår från att alla intagna har samma behov/problematik för att de har kriminalitet gemensamt.

Klart de har gemensamt att de brytit mot lagen, men bakgrunden, personligheten, kapaciteten skiljer sig enormt. Det är en förlust för oss, för min mamma, för andra medfångar, men framför allt tror jag det är en stor förlust för Kriminalvården, för Hinseberg och för personalen där.

När jag läser dessa bloggar som min mamma sänt sista tiden, så är jag ändå tacksam över att ha läst de bloggar där jag förstått att det fanns en tid (på Kronobergshäktet) där personalen förvisso hade regler och rutiner och kunde säga ifrån, men som också såg människorna och bemötte dem som just individer. Uppmuntrade till att göra något ”bra” av den kommande fängelsetiden.

Jag är glad att hon, till skillnad från vissa i personalen är klok nog att se de personer som finns bakom uniformerna och skilja ut dem från vem de är i stället för var de arbetar, precis som det trots allt verkar finnas en del Kriminalvårdare som kan skilja en kriminell människa från en annan… Även om de som inte har den förmågan eller ens den ambitionen räcker till för att förstöra så mycket, för så många och göra tiden från ”acceptabel” till ”olidlig”.

Frågan om varför man blir kriminalvårdare har dykt upp upprepade gånger i bloggen den sista tiden. Min egen teori är att det finns de som faktiskt blir det för att man tror sig kunna vara en tillgång i samhället och att kunna göra skillnad för människor och då tänker jag i första hand på gott. Sedan tror jag en annan kategori kan vara de som faktiskt har en klar uppfattning om dessa intagna och vill påverka för att de intagna ska få ”känna av det de har gjort”. Som helt enkelt har en dragning till visst mått eller rent av stort mått av pennalism. Sedan tror jag det handlar väldigt mycket om styret på de olika häkterna/anstalterna för personalens inställning till de intagna.

En sak kan jag i alla fall säga; jag har lärt mig enormt mycket om Kriminalvården under detta år. Framför allt genom min mammas frihetsberövning i olika vinklar, men också för att jag allt mer söker upp olika personer och forum för att intresset växer sig allt starkare både för vårt rättssystem, men också för vår kriminalvård.

Det jag lär mig är på gott. Och ont. Jag har funnit personer inom dessa områden med godare intentioner än jag någonsin kunnat tro. Men också med värre fakta än jag vågat drömma i mina värsta mardrömmar.

Jag kan inte gå in närmre på HUR för att inte röja min anonymitet, men jag har kommit att se vårt rättssystem och kriminalvården på fler sätt och genom fler vinklar än min mammas frihetsberövning inneburit. Bl.a. i våra domstolar, och i rättssamhället…

Med förhoppning om att påverka vårt samhälle, men framör allt med förhoppning om att min mamma ska få ett visst mått av ro.

Men framför allt har jag förstått att man kan inte ”frälsa djävulen” men samtidigt så trot jag mer än någonsin att ”våld föder våld”…